Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tet vore af den mest rysliga beskaffenhet, om jag
skulle ha mördat, gjort värre än mördat min
ålskare, min bästa vän?” frågade hon, under
tilltagande darrning. — ”Jag säger dig, qvinna, äfven
detta brott skall förlåtas dig.” — Knappt hade jag
yttrat dessa ord, förrän hon med ett gällt skri
utsträckte sina armar och föll sanslös ner. Jag
skyndade att upplyfta henne, och — föreställ dig min
förväning! — det var Maria, den länge förlorade
Maria. Sorg och ånger hade verkat en ryslig
förändring i detta fordom så sköna ansigte, och åren
hade tillaggt sina härjningar, så att föga återstod
af min Maria. Hon var mig dock ännu kär; och
då jag, med den utmagrade kroppen i mina armar,
bliokade på henne, som i min ungdom ägt öfver
mig ett sådant välde, att jag begick ett steg, som
inga år kunna utplåna, kunde jag ej återhålla en
bitter tår — det var den första, sedan jag vid
Marias sida gråtit öfver hennes fars död. Hon var
väl skulden till alla mina lidanden och missöden;
men var hon sjelf lyckligare än jag? var hon ej
mera att beklaga? En kyss på hennes bleka
läppar slutade mina betraktelser — nien ve! dessa
hvita låppar buro dödens kyla. Jag förde min hand
till hennes hjerta — det hade upphört att slå.
Maria var ej mera i mina armar; der låg endast ett
kallt och förstäldt lik. Synen var mig för hemsk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
