Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Leontine och Eduard trodde sig sälla i sin
oskyldiga och rena glädje. Men dess timglas hade
runnit ut för dem, och sorgens svarta genius stod
redan fårdig att angripa sina oberedda och af
lyckan insöfda offer.
På Fransyska teatern i New-Orleans gafs vid
denna tid en dram, kallad Antoine, som gjorde
mycket uppseende och till hvarje representation
drog fullt hus. Ämnet var af ett lokalt intresse,
och borde således väcka det. Det afhandlade
nemligen en Quarteroon-mans fruktlösa och olyckliga
kärlek för ett hvitt fruntimmer. Eduard hade hört
så mycket berömmas detta stycke, att han beslöt
se det: Leontine var naturligtvis honom följaktig.
Författaren till denna i sitt slag mästerligt
skrifna dram, målar med så glödande färger den
beklagansvärde unge mannens djupa passion, af
föremålet besvarad, men af lagarne fördömd,
emedan han är af Neger-extraktion fastän sjelf
fullkomligt hvit — der målas, säger jag, så lfligt
och vältaligt både det orättvisa i sjelfva lagen,
och fasan af Antoine’s egna känslor öfver att vara
menniska och likväl utan menskliga rättigheter —
att man skäligen faller på den tanken, som var
allmänt gängse i New-Orleans, att han beskref
sig sjelf och sina egna känslor, ty enligt allmänna
ryktet lär han vara en ”homme de couleur.”
Le
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
