Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Valdagen instundade, och den församlade
folkhopen var vid detta tillfälle ovanligt talrik.
Öfverallt talades blott om det nedriga brottet och man
gissade på, hvilka ursäkter Henrik möjligtvis skulle
kunna framdraga. Sinnesstämningen tycktes med
hvarje minut blifva allt mer ogunstig för honom,
äfven hos hans eget parti, och det var ej längre
något tvifvel, att han ju skulle förlora valet och
sin popularitet för alltid, så framt han ej kunde
afskudda sig den gjorda anklagelsen. Det var ingen
tid att förlora — han skyndade upp i tribunen, och
yttrade der, ibland annat, till sitt försvar: ”Man
har tillvitat mig ett brott, för hvilket jag, lika med
en hvar af er — ryser. Medborgare! en sådan
blodgerning har ännu aldrig varit begången i denna
stat; mitt urskuldande skall äfven sätta våra
efterkommande i stånd att säga detsamma. Ja, jag
skall urtskulda mig, så omöjligt det ock nu
förefaller mången, — jag skall till och med, genom
mitt försvar, sätta er i tillfälle att sjelfve bedöma
karakteren af mina förtalare, och sålunda ej blott
afskudda mig nesan af denna anklagelse, utan för mina
landsmän äfven upptäcka en, inom denna stats
omräde ingången, afskyvärd och onaturlig förening
emellan två varelser. Dertill behöfves endast två ord,
och då man i dag tvungit mig att yttra dem, så
hören: Det påstås, att jag förfört Emilia ++».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
