Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
armar, utan att någondera yttrade ett enda ord,
som störde tystnaden i hvalfvet. Hvilken mängd
af olika känslor uppfyllde i dessa ögonblick de
brottsliga, men tillika beklagansvärda, makarnas
bröst! Hvilken högtidlig stund för tvenne, i brott
förenade varelser, hvilkas öden nu för alltid voro
bestämda, och som hade blott minuter att räkna
för sin öfriga sammanlefnad! Ack! De hade skäl
att under tystnad gråta i hvarandras armar.
Emilia återhämtade sig dock sluthgen, och
förlorade ej någon tid att mångordigt utbreda sig
öfver deras belägenhet. Georg åhörde henne i
början, såsom om han lystnade på något, som
öfvergick hans fattning; och det var verkligen med mö
da bon kunde bevisa honom, att döden redan stod
vid fängelsets dörr. ”Det finnes ingen utväg att
undgå denne för inga mutor fala väktare,” fortfor
bon. ”Jordens barn ha förskjutit oss. Nåväl,
låtom oss i döden visa dem det förakt de förtjena.’»
Georg såg med förundran upp på den
hjeltemodiga qvinnan, hvars ovanliga själsstyrka nu
begynte ingifva honom ett mod, som han
hitintills saknat och så väl behöfde. I stället för att
fasa, vid tanken på afskedet från verlden, ingafs
honom nu småningom, af hennes entusiasm, en
tärande längtan att skiljas från jordens barn, med
hvilka han nu mera icke ansåg sig ha något att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
