Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
då han genast underrättade henne, att han icke
begärde någon gästfrihet, men blott önskade veta,
om det vore hans öde, att äfven förlora sitt femte
och sista barn, innan han sjelf slutade sina dagar,
mulnade hennes gamla panna, och öfverdrogs med
skrynklor i mängd. Först efter några ögonblicks
tystnad, svarade hon följande: ”Tjugu är ett
vådligt tal. Uppnås tjugu-ett, är faran öfver.” Detta
yttrande behöfde väl icke någon förklaring, men
den orolige fadren var icke nöjd dermed och
fortfor att ställa frågor till gumman, som emellertid
återtagit sin förra sysselsättning att sjunga visor
och laga till qvällsvard, liksom om ingen annan
person hade funnits i rummet. Att förmå henne
till att fortsätta samtalet, var fåfängt, och den
främmande måste slutligen aflägsna sig, tvungen
att låta sig nöja med hvad han hört.
Fyra år förflöto efter detta samtal, utan att
någonting föreföll, som förtjenar att nämnas.
Helena hade under den noggrannaste tillsyn och den
ömmaste omvårdnad uppvuxit till en fullkomligt
utbildad qvinna. Hennes utseende bar stämpel af
styrka och friskhet, och det förra svårmodet öfver
ögonen hade till större delen gifvit rum åt ett
uttryck af den bamsligaste glädtighet. Föräldrarne
sågo med förtjusning detta omskifte, och denna
glada syn kom dem nästan att för ögonblicket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
