Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hår” — har sprungit ur något poetiskt ölandshjärta,
säkerligen en ölandssons, då han i tidig morgonstund spejat utåt
havet för att fastställa dagens väderleksprognos. Om
Linné hört det, skulle han helt visst utropat: ”Makalöst väl
givet!” Klippöns egenartade, lågväxta och täta ekbestånd
med dess sammanflätade lövverk är håret. Och rosorna?
Naturligtvis den röda av havets vågor slipade graniten,
som till flera meters höjd smyger runt kring hjässan som
en lysande rosenkrans, när solen ligger på. Möter alltså
”Jungfrun med rosor i hår”, blir det säkert önskeväder,
riktigt ölandsväder.
Prospekten från fartygsdäcket under första etappen —
Ölands norra udde fram emot Blå Jungfrun — förefaller
vid första anblicken ha föga gemensamt med öländskt
kynne i allmänhet. Det är emellertid öns enda egentliga
storskog, som här möter, den nära 2 mil långa Böda
kronopark, huvudsakligen bestående av vacker och välvårdad
tallskog. Det var länge svårt för ölänningen att hysa
respekt för kronans rätt till skogen. Man resonerade helt
enkelt så: ”Öland åt ölänningarna!” Det vore
ofrånkomligt, menade man, att den avskilda, annars skogfattiga ön
häruppe av en nådig försyn fått sig sitt oundgängliga behov
av byggnadsvirke tillförsäkrat. Skogen vore deras, och
ingen makt i världen kunde åberopa bättre rätt. Särskilt i
de skoglösa socknarna söderut längs östersjöstranden, där
det somligstäds icke fanns ett träd utom det eller dem man
själv planterat vid stugknuten, var den saken klar som
solen. Visserligen kunde man, såsom fäderna alltid gjort,
bygga sina lador och andra uthus, ävensom stugans
bottenvåning med s. k. ölandsplank, d. v. s. kalkstensflisor från
närmaste ”berg”, dit man i varje fall icke hade långt, men
stugans övervåning med dagligrummet, finkammaren och
vinterköket måste byggas med träväggar, om man icke
skulle förgås av fukt eller frysa ihjäl i den fruktansvärda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
