Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skoglös är alvarvidden. Och ändå kunde man för några
tiotal år sedan få se folk, som från marken därute hämtade
sitt bränsleförråd. Det var mestadels kvinnfolk från
socknarnas fattigkvarter, de s. k. malmarna, som med böjda
ryggar ivrigt samlade upp soltorkad kreatursspillning efter
de många betesdjuren, huvudsakligen ungdjur, som
vederbörligen märkta efter ett sinnrikt specifikt ölandssystem i
tusental släpptes ut om våren och togs in på senhösten.
Bränslet ifråga, som kallades ”kokor”, var nog icke alldeles
värdelöst. Det brann bra och långsamt, eller rättare sagt
pyrde, ungefär som bränntorv. Med tillskott av en och
annan hasselpinne kunde de gamla få sin kaffepetter i
funktion och laga sin enkla mat. Men doften från de
brinnande kokorna, som spreds under stugans låga tak och
absorberades av säng- och gångkläder var absolut icke
någonting å la 4711. — Det behöver icke sägas, att detta numera
är en övervunnen ståndpunkt.
Stort var nämligen antalet av de ungdjur, som om våren
släpptes ut till betesgång på det väldiga alvar, som 15
kyrksocknar hade till sitt inland, där ungdomarna snart spriddes
från norr till söder, från söder till norr, och bekantade sig
med varandra. Inte kunde man med fog lägga dem till
last, att de under sommarens ljuvliga dagar glömde bort,
var de hörde hemma och vart de skulle taga vägen, när
hösten kom med mörker, köld och blåst. — Men bonden,
deras ägare, hade på förhand räknat med vidlyftigheterna
och vidtagit skyddsåtgärder mot eventuell förlust av sin
levande egendom. Till den ändan hade han som sagt märkt
ungnötens öronlappar med en originell och outplånlig skrift,
som nedärvts genom generationer. Djurets öra kom således
att tjänstgöra som ett slags adresslapp, som för den invigde
tecknatydaren uppgav hemorten, icke endast socknen, utan
jämväl byn. Det unika märkningssystem, som sålunda
användes, förtjänar i korthet omnämnas. Systemet arbetade
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
