- Project Runeberg -  En bok om Öland /
132

(1946) Author: Carl Areskog
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Det var bara att nappa den hemmagjorda bågen med sträng
av djurtarmar och de likaledes hemmagjorda pilarna med
spets av flinta och i närmaste skog fälla en hjort eller annat
vilt, eller, om man tröttnade på den dieten, att gå ned till
stranden — det var ju aldrig långt dit ned — och med
fiskekroken eller det primitiva nätet hämta upp så mycket
man ville av havets glittrande födoförråd. Aldrig brist på
dagligt bröd! Inga bekymmer för morgondagen.

a

Vid stranden av det stora vattnet, där solen går upp,
sitter en morgon — ingen vet riktigt när, men låtom oss
säga, för minst ett par tusen år sedan — en ung öning och
blickar mot synranden. Hans ögon överfara vattenvidden.
Undras, vad som finns att se därborta, där havet tar slut?
Han vet, att på andra sidan om det lilla vattnet, där solen
gar ned, finns skogar som här och människor som här och
djur i skogarna som här, och dock, fastän avståndet är så
ringa, förefaller det, som om människorna hinsides vore av
ett annat släkte, och marken av ett annat slag och djuren
nästan av en annan art än här. Vad finns månne att se
bortom det stora vattet, där solen gar upp? — Tanken har
fötts, men ej för att slockna och dö som ett stjärnskott i
natten. Det dröjer icke länge, förrän den är vorden andras
egendom. Den gar i arv från släkte till släkte och formas
fylligare allt vad tiden lider.. Den lockar med det okändas
tjuskraft. Snart lämnar den de unga sinnena ingen ro. Det
är som ville bröstet sprängas. Man måste giva sig det stora
äventyret i våld, om man så skulle sätta livet till. En dag
lägga några oförvägna unga öningar ut från land och styra
ostvart hän. Om dagen är det solen, som visar väg, om
natten stjärnorna.

132

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 01:08:29 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/acoland/0156.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free