Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Modlöst han döljer sin längtan vid strålande dag,
finner blott orden i skymningens lönndom som jag.
Rikligt och svikligt hon lönar, din gudom, ditt allt.
Hult hon dig skänker sin flammande glans och gestalt,
ler åt sin sköna reflex från sitt trofasta hjon,
går, när du sänker förtröttad din spegel på mon.
Varmaste, armaste! Fläktande känn mig och våt.
Våg har jag druckit och summit bak fiskarens båt.
Njut, du försmäktande, ångan av havets viol,
du som förnummit för mycket av guld och av sol.
Hugnande, lugnande stunderna fara så fort.
Äter den mäktiga vrider sin purpurport.
Långt skola lunderna känna din doft i min bris,
skyn skall gå dräktig av solvändans ånga och pris.
Tidligen, tidligen falnar ett hjärta som du.
Längre och längre hon vakar, din höga fru.
Knappast hon svalnar och röjer i molnen sin gränd
lägre och trängre, förfrusen du står och förbränd.
Solglödens, soldödens blomma, då vandrar din vän
nattligt med stråken och spelar din lovsång än.
Lyssna skall heden, den tomma, som fägring du gav,
lyssna, tills fåken i snö dansar fram på din grav.
I dikten ”Vid Färjestaden” har Karlfeldt tecknat en
ölandsprofil från den tiden, då de långtrynade vildsvinen,
bondens krönta gissel, fritt strövade omkring i
Strandskogen, tiden, då det var mindre vanskligt att plöja havets
174
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>