Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om samhällsklasser och lefnadssätt under förra hälften af 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Af de öfriga tretton (alla utom en af så godt som utländsk
börd) hade flertalet genom ovanliga förtjänster om riket
uppsvingat sig till sin plats och tillhörde äfven genom sin
börd den höga samhällsklass, till hvilken de nu räknades.
Undantaget var den välbekante hofkansleren Johan Adler
Salvius.
Den skarpa strid, som Kristina 1648 måste utkämpa
för att framtvinga hans riksrådsutnämning och som visar
huru ensidigt bördsbegreppet då uppfattades, förtjänar väl
att här i förbigående beröras. Salvius var ostridigt en högt
förtjänt man, som i trettio år tjänat henne och hennes
fader och med framgång skött de svåraste diplomatiska
uppgifter, hvarför han äfven i utlandet betraktades som
en af våra mest framstående statsmän. Mot hans utnämning
gjorde rådet ett starkt motstånd. I spetsen gingo Per
Brahe och Axel Oxenstjerna. Hos den förre talade
uteslutande bördsstolthet, hos den senare inverkade väl
starkast, att han ej satte Salvii karakter högt och alltför
väl visste, att de nya vindar, som nu blåste på högsta ort
och som bragt honom och hans släkt i onåd samt hotade
att förrycka den politik, åt hvilken han ägnat ett helt lifs
arbete, ej minst voro en frukt af Salvii ränker. Han
förklarade rent ut, att om salig konungen lefvat hade Salvius
aldrig blifvit riksråd, och det vore han beredd att säga
honom midt i ansiktet. Man ägde ej beropa sig på att
Gustaf Adolf en gång upphöjt Johan Skytte till samma
värdighet, ty det var ett undantag, som kunde på goda
grunder försvaras. De grånade rådsherrarnes motstånd
gjorde dock ej intryck på den unga drottningens oböjliga
vilja, och man kan ej annat än gifva henne rätt i principen,
då hon sade: “När man behöfver goda råd, då frågar man
icke efter sexton anor, utan quid consilii“ [hvad råd har
man att vänta].
Å andra sidan kan man ej undgå att känna, hvilken
ära det var och hvilket anseende det måste skänka att
bära sådana namn som Oxenstjerna, Brahe, Banér, Bjelke,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
