Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om samhällsklasser och lefnadssätt under förra hälften af 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dessa voro från tionde befriade. Adelns patronatsrätt var i
sig själf en nagel i ögat på prästeståndet och blef genom
missbruket än farligare, emedan den hotade att komma
prästerna i allmänhet att nedsjunka till en slags adelns
tjänare, såsom huskaplanerna å de adliga godsen redan voro.
Axel Oxenstjerna erkände ock själf i rådet, att han i denna
fråga misstagit sig, då han uppsatte privilegierna till Gustaf
Adolfs bekräftelse. Men adeln ville ej släppa privilegiet,
trots det orimliga i att sålunda en nybakad adelsman kunde
i en församling tillvälla sig rätten att ensam utse präst,
ehuru hvarken han eller hans förfäder byggt kyrkan eller
donerat jorden till prästebordet. Mot detta intrång i
församlingens valfrihet protesterade prästerskapet ihärdigt och
ansåg sig hafva vunnit en half seger, därigenom att Kristinas
privilegier för prästeståndet af 1650 med tystnad förbigingo
patronatsrätten, något som dock föga betydde, så
länge rätten kvarstod i adelns privilegier. Hvarthän
missbruket af adelns rätt kunde föra, visar följande exempel.
I Åby församling af Kalmar stift förmådde en fru Karin
Bååt år 1651 rätt länge hindra utnämningen af en magister
Petrus Ungius till kyrkoherde, ehuru församlingen begärde
honom, öfriga adelsmän i socknen samtyckt och domkapitlet
godkänt valet; och dock bodde den mäktiga frun ej ens
inom socknen, ehuru hon ägde jord därstädes.
Borgerskapet i städerna klagade å sin sida, att adelns
privilegier gjorde dem stort förfång i deras näring och
ökade deras skattebördor. Adeln åtnjöt nämligen tullfrihet
för exporten af sina egendomars afkastning och för
hvad den till eget behof införde, men begagnade sig häraf
för att drifva verklig handel i större skala, och det
tullbetalande borgerskapet måste ligga under i dylik konkurrens.
Efter mycken strid afstod adeln visserligen 1644 från
tullfriheten, dock mot fullgod ersättning på annat håll. Men
andra för städerna tryckande friheter kvarstodo. Så var
adelsmannen i stad ej underkastad någon borgerlig tunga,
såvida han ej dref borgerlig näring. Redan detta var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
