Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om samhällsklasser och lefnadssätt under förra hälften af 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de rätte tribuni plebis. Känslan af det gemensamma
understödet kom modet att växa, och under Kristinas regering
klarnar allt mera både för dem och henne själf, att bägge
behöfde hvarandras hjälp i striden. Och därför genomdrefvo
de med förenade krafter vid 1650 års riksdag Karl
Gustafs val till tronföljare; hos honom hoppades ofrälset
finna den starka hand, som skulle häfda kronans rätt och
rädda deras frihet. Men redan vid riksdagen 1633 fylldes
de ofrälse ståndens besvär af starka beskyllningar mot
adeln. Denna å sin sida fann två år senare för godt att
uppsätta en förteckning på prästerskapets “noviteter“ och
borgarnes “behändige och subtile påfund“, men Västeråsbiskopen
Johannes Rudbeckius blef dem ej svaret skyldig
och tillät sig i ståndets tacksägelse vid riksdagens slut
förbigå adeln och vända sig blott till de ofrälse stånden
under skarpa hänsyftningar på första ståndet. Med omsorg
sökte man hålla sig adeln från lifvet, där man kunde.
Borgarståndet uteslöt 1649 ur sin krets några medlemmar,
som mottagit adelskap, och 1650 ville prästerna från
ståndet afvisa adlade biskopar. Länge syntes dock utsikten
oviss att kunna hejda adelsväldets stigande flod; och adeln
gengäldade med högmod hvarje själfständighetsyttring
nedifrån. Hvad ligger där ej af uppdrifven högfärd i det
svar, som, på prästernas begäran 1644, att adelns bönder
skulle draga lika bördor med skattebönderna, afgafs i de
orden: “att såsom prästerna lefva af altaret, så hafver adeln
sine bönder att lefva af, och som stånd äro i riket, så är
ock en diversitas af dignatione, att det icke blifver en
confusio eller chaos“. Den underliga språkblandningen ej
mindre än tonen vittna om att främmande intryck och en
ny uppfattning starkt satte sin prägel på adelns utveckling.
I prästerskapet såg man roten till det oväntade motståndet,
och en ung adelsman tillät sig sex år senare att i andras
närvaro slunga biskop Terserus den beskyllningen i ansiktet,
att hvad biskoparne åtrådde var ätt åter blifva till påfvar.
Med klasshögfärden förenade sig ståndsintresset,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
