Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om samhällsklasser och lefnadssätt under förra hälften af 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i golfvet eller att kasta dem ut genom fönstret. Med
häpnad skulle vi iakttagit, att på bordet ej funnos framlagda
hvarken knif, sked eller gaffel. Men knifven förde hvarje
gäst med sig, och gaffeln var länge en alldeles okänd lyx,
tills småningom de förmögnare började skaffa sig resfodral,
inrymmande både knif, gaffel och sked. Ännu i Gustaf
Adolfs silfverkammare funnos blott 13 silfvergafflar, af
hvilka säkerligen flera hörde till förskärarebordet. Några
årtionden senare betraktades det som en oerhörd nyhet, när
den unge, praktlystne Magnus Delagardie, efter hemkomsten
från sin ambassad till Frankrike, gaf en middag, där
hvarje gäst fann både knif, sked och gaffel vid sitt kuvert.
Födan var riklig; man häpnar för de kvantiteter, som
åtgingo vid stora fester eller äfven i hvardagslag för de
stores hofhållning. Hofvet gick främst. I Johan III:s tid
åtgick för det kungliga bordet på en månad 63 oxar, 298
får, 980 höns, 950 vildfågel, 858 laxar och gäddor, förutom
en mängd oxtungor, skinkor och svinryggar. Maträtternas
antal förefaller oss utomordentligt, men det är att märka,
att många af dessa kringbjödos eller framsattes på en gång.
Omväxlingen i anrättningen svarade ingalunda mot massan,
och själfva matlagningen lämnade i utländingens smak
mycket öfrigt att önska. Särskildt klagade denne öfver
svenskarnes (visserligen ännu ej försvunna) ovana att gifva
maten en öfverflödig tillsats af kryddor och socker. Och
därför ansåg sig äfven den ofvannämnde Ogier, då han lämnat
Sverige och landsteg i Danzig, böra tacka Gud, att han ej
längre behöfde erfara, huru peppar, kanel, saffran och
honung utan åtskillnad vältes i maten. Det var dock ej
alltid ensamt med dylika obehag främlingen hade att kämpa;
stundom klagades bittert öfver torftigheten af hvad som
kunde till bordet anskaffas. År 1622 affärdade danska
sändebudet i Stockholm en klagande skrifvelse till sin
regering, som, med afräkning naturligen af den färgläggning,
hvartill nationalhatet kan hafva gifvit anledning, lämnar en
mörk skildring af de vedermödor, som en dåtidens diplomat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
