Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om samhällsklasser och lefnadssätt under förra hälften af 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade att utstå, och som visar, att “bordets nöjen“ ej alltid,
som mången tror, varit ett prerogativ för denna klass. Han
påstår, att brödet i Stockholm var bakadt af vidbrändt och
fordärfvadt mjöl, merändels osyradt, och under vintern stod
ej annat att få än sura eller torkade födoämnen; hvad som
där kallades färsk fisk var minst fjorton dagar gammal,
“och“, säger han vemodigt, “strömming regnat per totum“;
en dryck rent, tunt öl stode ej att få för pengar. Han
klagade ock öfver kölden i våningen och att det regnade in
i hvarje rum, hvilket dock, till någon tröst för honom,
äfven skulle varit fallet i de svenska riksrådens våningar.
Brefvet ändas med en förklaring, att han måste blifva till
en stackare, om detta finge länge fortfara.
I kläder och klenoder framträdde rikedomen och lyxen
starkast vid denna tid, och man hör ständiga klagomål,
med rätt eller orätt, höjas i detta afseende. Det är en
gammal erfarenhet, att hvarje bortgående tid med en viss
obenägenhet eller rent af ovilja skådar nyheterna hos sin
efterträdare och i dem knappt vill se något annat än afsteg
från fädernas enkla, ärliga seder och en eftergift för flärd
och yppighet. Och man kan än bättre förstå detta i en
tid, som såg århundradens gamla enkla vanor hasteligen
öfverflyglas af söderns förfining och nya moder. Ingen af
de högre samhällsklasserna undgick att skatta åt den nya
tidens svagheter, om ock mer eller mindre; ej ens det
allvarliga prästerskapet förmådde alltid värja sig mot modets
frestelser. Redan 1571 års kyrkoordning hade förmanat
sin tids präster att “fly de stackota kappor och hofmanshattar
samt blifva vid sida kjortlar och prästelufvor“.
Varningen tyckes ej gjort verkan, ty år 1601 klagar Lælius
i sin Jungfruspegel, att prästerna fått så stora hattar, att
man näppeligen kunde skilja dem från hofmän och köpmän,
och att deras hustrur gingo efter fruevis med drällsdukar
och vida ärmar. Aderton år senare förmanar den enkle
och gammalmodige ärkebiskop Kenicius sitt stifts präster
att fly all lättfärdighet i klädedräkt med sidentyg, med stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
