Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om samhällsklasser och lefnadssätt under förra hälften af 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och uppvikta mårdskinnsmössor, sammetsärmar, jackor och
tröjor med många snören och silfverknappar beprydde, vida
fransyska byxor, stora utputsade skjortekragar, hofmanshattar
och hålskor, likaså att ej bära sammetsgatubodar på
ryggen med stora vidt utslagna kappekragar, såsom ock ej
heller uppslinadt, benadt och för långt hår. Efter denna
beskrifning att döma synes tidens prästerskap varit illa
anfäktadt af fåfängans styggelser. Uppsala universitet däremot
synes fyrtio år senare hafva utmärkt sig genom att alldeles
hafva blifvit efter modet, ty när dess representant på
riksdagen, teologie professorn C. Lithman, hemkom från
Stockholm, anmälde han 1661 i konsistorium, att han i
Stockholm måst utstå mycken smälek för sina kollegers klädsel,
emedan man där talade mycket om det långa hår och de
gråa kläder, som professorerne drogo, hvarför han
hemställde, om de ej borde begagna lagom hår och svarta
kläder. Det ser häraf ut som om universitetet fått länge lefva
ostördt för modernas anlopp, men så alldeles säkert torde
det ej vara, och kanske det mera gällde de gamle än de
unge. Åtminstone höra vi alldeles samtidigt professor
Svenonius i Åbo varna studenterna för att ej genom alltför
stora och vida byxor uppreta Vår Herre, så att han
nödgades straffa landet med nya och grymmare krig.
Hos adeln och de rikaste bland köpmannaklassen frodades
det främmande ogräset naturligen starkast. Redan
Karl IX uttalade sig med ovilja om det stora prål och prakt,
som trängt in bland adeln och i hans tanke var en ej ringa
orsak till många släkters obestånd och undergång, hvarför
han förbjöd; att någon under grefvestånd skulle vid
förmälningen få gifva sin brud kläder besatta med guld, pärlor
eller ädla stenar. Och öfverflödsförbuden upprepas i
följande tider, till och med så sent som 1644, då adeln redan
fullständigt med sig införlifvat utlandets prakt och
yppigheten i dräkten, men det var numera ett fruktlöst försök
att vilja kämpa mot tidens öfvermäktiga ström. När man
genomögnar uppgifterna på de rikes klädkammare från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
