Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om samhällsklasser och lefnadssätt under förra hälften af 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fortlefde förhållandet i samma styrka, och främlingarne sågo
med verklig förvåning, att man betraktade det som den
naturligaste sak att mottaga alla vägfarande, för hvilka plats
kunde beredas. — Ärligheten var ett annat karaktersdrag,
som slog främlingen. Whitelocke säger 1653, att körsvenner
och folk öfver allt voro så hederliga, att på den långa vägen
från Göteborg till Stockholm med ett så stort följe och tross
hade han ej förlorat något, ej ens till en liten slants värde,
utom ett horn med tobak, och att när den kappsäck, som
innehöll reskassan, gick sönder och silfverkronorna runno
ut, blefvo de alla honom återställda. — Gudsfruktan och
vördnad för det heliga genomgick denna allmoge, om ock
på grund af dess låga bildningsståndpunkt en ej ringa
vidskepelse härmed parade sig. I djupet af bondens karakter,
liksom hos hela folket, låg en otämd kraft, som ofta slog
ut i våldsamheter under rusets inflytelse eller bördornas
tryck. Och därför, huru litet bonddrängen i regeln längtade
att gå ut i kriget, blef dess yrke honom snart ganska kärt
och återverkade till underhållande af krigisk anda hos folket.
Men tidens historia vittnar ock om huru denna af torftiga
förhållanden och kampen med en sträf natur härdade kraft,
när den eggades af fosterlandskänslan och riktades mot
höga mål, blef till en för alla tider beundransvärd förmåga
af uppoffring.
De fel, som samtida iakttagare oftast utpekade hos
bonden, voro till stor del sådana som af tidens okunnighet
och det tryck, hvarunder han lefde, förklaras. Misstänksamhet,
särdeles mot kronans tjänstemän och frälset, låg djupt
rotad och har lefvat kvar långt efter att de orsaker, som
framkallat den, alldeles försvunnit. Trögheten låg kanske
till en del i hans skaplynne, men påverkades ock något af
de hårda existensvillkor, under hvilka han lefde, och af det
nordiska klimatets långa vintersömn. Förunderligt är, att
den tillika i alla tider har parats med en naturlig bildbarhet,
som väckt och väcker förvåning. Om Finnarne skref Per
Brahe 1638: “De bekymra sig icke om att äga mera än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
