Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om samhällsklasser och lefnadssätt under förra hälften af 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stundom ohyggliga backar. Fyrtio år senare skildrade
franska sändebudet D’Avaux i förfärliga färger den färd
han midt i vintern måste företaga från Norge genom
Bohuslän till Göteborg. Töväder med frost om nätterna hade
öfverdragit de dåliga vägarne med svallis, och det var endast
med största svårighet och verklig fara, som sex hästar
förmådde släpa hans berlinervagn uppför bergbackar, som
stego i vädret så tvärt som trappor. Till råga på allt hade
man ej kunnat få vin, ja ej ens en dryck godt vatten, utan
blott ett afskyvärdt öl samt fått lefva på det bröd, som
svenska bönderna baka en gång om året och sedan hänga
upp i taket.
En naturlig följd af vägarnes beskaffenhet var, att
man långt in i tidehvarfvet gemenligen färdades till häst,
det svagare könet såväl som det starkare. När vinterns
is och snö slog brygga öfver vattnen och öppnade väg
öfverallt, använde man sedan gammalt släddon; och då voro
snabba resor ej sällsynta. När Gustaf Adolf i början af
1614 reste rundt Bottniska viken, lydde ordern på 10 mil
om dagen i Sverige och 20 i Finland. Sommartiden åter
var hästryggen nära nog det enda fortskaffningsmedlet. På
detta sätt tillryggalade franska sändebudet D’Avaux om
senhösten 1634 den långa vägen från Kalmar till Stockholm.
Herrskapsvagnar voro ännu så sällsynta, att då
Maria Eleonora som nygift skulle färdas samma väg, måste
konungen låna ihop af Östgötaadeln hvad denna kunde äga
af vagnar. Och när den praktlystne Johan Oxenstjerna vid
hemkomsten från England medförde nio för hans räkning
där inköpta franska vagnar, väckte denna kolossala lyx ett
oerhördt uppseende; säkerligen stötte den ej minst hans
gamle fader, den store rikskansleren, för hufvudet, hvilken
en gång klagade, att i hans ungdom kunde en ärlig släkt
vara belåten med gångare och sadel, men att numera måste
en hvar hafva hästar och vagn. Så hastigt trängde dock
det nya modet igenom, att då Whitelocke 1653 närmade
sig Uppsala, möttes han af 18 sexspända vagnar; själf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
