Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om samhällsklasser och lefnadssätt under förra hälften af 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på ett mäktigt och gripande sätt. Talets konst gick i arf
till hans ättlingar, hos ingen så som hos den störste,
sonsonen Gustaf Adolf. Huru han kunde behärska det tunga,
konstlösa, ännu så att säga groft tillhuggna språket, därom
vittna hans skrifter, framför allt det oförgätliga afskedstalet
till rikets ständer, då han sade fosterlandet sitt sista
farväl. Hos honom framträder den malmrika klangen i språket
ren och äkta, under det tankarnes djup och ordens
styrka gifver åt talet en förunderlig höghet. Att en så
äkta svensk konung som han skulle älska sina fäders
tungomål och inse vikten af dess odling kan ej förvåna. Det
utgör hans oförvanskliga heder att hafva sträfvat för att
skapa äfven för modersmålet en lärostol vid universitetet;
det har behöfts 200 år för att denna stora tanke skulle
förverkligas. Den store kanslern, Axel Oxenstjerna, förstod
ock att så behandla modersmålet, att man än i dag beundrar
och ej utan rörelse lyssnar till hans manliga, starka
och djuptänkta uttalanden. Men äfven sådana personligheters
gåfvor och inflytande kunde ej gifva tidens ström en annan
riktning på språkets område, ty här voro förhållandena
starkare än personerna. Ännu var ej plats i litteraturens värld
upplåten för modersmålet, och när Stjernhjelms sångmö
söker sig en sådan, kämpar hon ofta en ojämn kamp med
det obändiga språket.
Hvad som slår i ögat, då man läser tidens på svenska
affattade skrifter, är språkets naivitet. Intrycket kan i
någon mån bero af språkets egen outvecklade barnsliga art,
men hufvudsakligen är naiviteten en återspegling af
tidehvarfvets lynne. I denna enkla, friska, ännu ej öfverfinade
tid fann man ingenting anstötligt i att kalla saker vid deras
rätta namn, att begagna starka och sanna, om ock ej alltid
sköna bilder samt att beröra ting, om hvars tillvaro man,
med nutidens städade begrepp, till och med bör låtsa sig ej
äga kännedom. Månget af tidens uttalanden, som vi ofvan
anfört, torde härom burit vittne, och handlingarna äro ej
fattiga på bevis i detta afseende; vi vilja anföra några, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
