Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjuksalen N:o 6 - 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han upp, plötsligt förargad. "Jag älskar lifvet, älskar
det lidelsefullt! Jag har förföljelsemani, lider af en
ständig, plågsam fruktan; men det är ögonblick, då
jag gripes af törst efter lifvet, och då fruktar jag
att förlora mitt förstånd. Jag längtar gränslöst att
lefva, gränslöst!"
Han gick upprörd af och an i rummet och sade,
i det han sänkte rösten:
"Då jag drömmer, ser jag syner. En massa
människor vandra förbi mig, jag hör röster, musik,
och jag tycker, jag ströfvar omkring i skogen, på
hafsstranden, och då längtar jag lidelsefullt efter
lifvets bråk och bekymmer... Säg mig, hvad har
det händt för nytt?" frågade Ivan Dmitritsch hastigt.
"Hur är det där ute?"
"Vill ni veta något om staden eller i
allmänhet?"
"Nå ja, berätta mig först något om staden, och
sedan i allmänhet."
"Hm — i staden är det odrägligt tråkigt...
Det finns ingen, som man kan tala med, ingen att
lyssna till. Inga nya människor ha kommit. För
resten har det nyligen anländt en ung läkare,
Chobotof."
"Han hade kommit redan på min tid. En dräng,
hvad?"
"Ja, en obildad människa. Vet ni hvad, det
är besynnerligt... Efter allt att döma, råder icke i
våra hufvudstäder någon andlig stiltje, där är lif
och rörelse, — följaktligen måste där också finnas
verkliga människor. Men hur kommer det sig då,
att vi alltid få oss tillsända därifrån personer, som
äro alldeles omöjliga? Stackars vår stad!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
