Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjuksalen N:o 6 - 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då de gått, lade sig Andrej Efimytsch på soffan,
skälfvande som i feber, och upprepade både länge
och väl:
"Dumma nöt! Idioter!"
Då han lugnat sig igen, var hans första tanke,
att den stackars Michail Averjanytsch nu måste
känna sig förskräckligt skamsen och ledsen, och att
han burit sig fasligt illa åt. Någonting sådant hade
aldrig förr händt honom. Hvart hade hans klokhet
och takt tagit vägen? Hvart insikten om tingens
rätta värde och den filosofiska likgiltigheten?
Doktorn kunde af blygsel och själfförebråelser
icke somna på hela natten, och klockan tio
morgonen därpå begaf han sig till postkontoret och had
postmästaren om ursäkt.
"Låt oss glömma hvad som förefallit," sade
suckande den upprörde Michail Averjanytsch och
tryckte hårdt hans hand. "Skam den, som är
långsint. Sjubaskin!" skrek han plötsligt så högljudt,
att alla brefbärarna och kunderna sprutto till. "Tag
hit en stol! Och du måtte väl kunna vänta!" röt
han åt en gumma, som sträckte ett rekommenderadt
bref in till honom genom gallret. "Ser du inte,
att jag är upptagen? Låt oss glömma det där
gamla," fortsatte han mildt, vänd till Andrej
Efimytsch. "Var så god och sitt, käre vän."
Han strök sig ett ögonblick tigande öfver koäet
och sade därpå:
"Jag har inte ens haft en tanke på att känna
mig förolämpad. När man är sjuk, är man inte sig
själf mäktig, det förstår jag nog. Ert anfall skrämde
både mig och doktorn i går, och vi talade sedan länge
om er. Käre vän, hvarför vill ni inte allvarligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
