Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min hustru - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är ni färgar håret och skägget med, det borde ni
låta mig få." Gurglande och flåsande, omfamnade
han mig och kysste mig på kinden. "Det borde ni
låta mig få..." upprepade han. "Ni är ju ändå
fyrtio, min son?"
"Åhå, redan fyrtiosex!" skrattade jag.
Ivan Ivanytsch spred omkring sig en doft af
talgljus och köksos, och det passade honom. Hans
väldiga, uppsvällda, tungrodda kropp var inklämd i
en lång lifrock, liknande en kusk-kaftan, med hakar
och hyskor i stället för knappar, och det skulle
förefallit underligt, om han till exempel doftat af
eau-de-cologne. I denna otympliga, osnygga, andtäppta
gubbe med den orakade, blåsvarta isterhakan, som
påminde om ett nyfödt barns, de utstående ögonen
och hans nuvarande röst, skratt och tal skulle det
varit svårt att känna igen den smärte, intressante,
talföre sällskapsbroder, som alla kretsens äkta män
en gång varit svartsjuka på.
"Jag har stort behof af er, min vän," sade jag,
medan vi sutto i matsalen och drucko te. "Jag
skulle vilja organisera någon slags hjälp åt de
nödlidande, och jag vet icke, hur jag skall taga itu
med saken. Kanske därför ni vill vara så snäll och
ge mig ett råd."
"Ja, ja, ja..." sade Ivan Ivanytsch suckande.
"Det är så, det..."
"Jag skulle icke ha besvärat er, men utom er,
käre vän, finns det verkligen absolut ingen, som
man kan vända sig till. Ni vet, hurudana
människorna äro här."
"Ja visst, ja... Det är så, det..."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
