Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min hustru - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gestikulerade hon med fingrarna, kastade sig ofta häftigt
tillbaka mot stolsryggen och talade fort, på ett
sjungande, pladderaktigt sätt, som en italienska, och
denna nervositet i tal och rörelser retade mig och
påminde mig om hennes hemort — Odessa, där så väl
herrar som fruntimmer en gång plågat mig med sin
dåliga umgängeston.
"Jag vill göra något för de nödlidande," började
jag och fortsatte efter ett ögonblicks tystnad:
"Pengarna äro naturligtvis en viktig sak, men att endast
inskränka sig till penningoffer och lugna sitt samvete
därmed, skulle vara att friköpa sig från viktigare
omsorger. Hjälpen bör bestå i pengar, men först
och främst i en ordnad och allvarlig organisation.
Låt oss tänka efter, mitt herrskap, hvad vi kunna
göra."
Natalia Gavrilovna såg frågande på mig och
ryckte på axlarna, som om hon ville säga: "Hvad
vet jag?"
"Ja, ja, hungersnöden..." mumlade Ivan
Ivanytsch. "Det är verkligen... Ja..."
"Ställningen är allvarsam," sade jag, "och snar
hjälp är af nöden. Jag tänker, att första punkten i
de förhållningsregler, vi ha att utarbeta, just måste
vara skyndsamhet. Liksom på fältfot, — säker blick,
raskhet och rådighet."
"Ja, raskhet, ja..." yttrade Ivan Ivanytsch
sömnigt och slappt, liksom halfsofvande. "Men man
kan ändå ingenting uträtta. Jorden frambringar
ingenting, så att därvidlag... det kan ingen
rådighet eller säker blick hjälpa... Elementen... Mot
Gud och ödet förmår du ingenting..."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
