Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min hustru - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den som stjäl är mätt eller hungrig, — det angår
icke lagen."
"Ja, ja..." mumlade Ivan Ivanytsch förlägen.
"Det förstås... Det är så, ja..."
Natalia Gavrilovna blef röd.
"Det finns människor..." sade hon och hejdade
sig. Hon ansträngde sig att se likgiltig ut och tiga,
men kunde icke, utan såg mig in i ögonen med den
fientliga blick, som jag så väl kände till. "Det finns
människor," sade hon, "för hvilka hungersnöd och
mänskligt lidande endast finnas till, för att de
därigenom riktigt skola kunna lägga sin dåliga karakter
i dagen."
Jag kände mig slagen och ryckte på axlarna.
"Jag vill i allmänhet säga," fortfor hon, "att
det finns människor, som äro fullkomligt likgiltiga
och sakna hvarje känsla af medlidande, men som
icke kunna gå förbi det mänskliga eländet, utan att
blanda sig i det, af fruktan att man skulle kunna
reda sig utan dem. För deras fåfänga finns
ingenting heligt."
"Det finns människor," sade jag mildt, men
med ett obehagligt, tvunget leende, som jag icke
själf tyckte om hos mig. "Det finns människor, som
ha en änglalik karakter, men som uttrycka sina
ädla tankar i en sådan form, att det stundom är
svårt att skilja ängeln från en mångelska."
Ett par minuters tystnad uppstod. Den jämna
rodnaden försvann från min hustrus ansikte och
mörkröda fläckar trädde fram i stället. Hon såg
på mig, som om det kostade henne stor
ansträngning att tiga. Hennes plötsliga hetsighet och
olämpliga vältalighet i anledning af min önskan att hjälpa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
