Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min hustru - 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter en timme voro vi framme vid stationen.
En vaktmästare med bleckplåt på bröstet och kusken
buro mina kappsäckar in i damrummet. Nikanor,
kusken, som var alldeles våt af snö, men belåten
öfver att jag for min väg, smålog välvilligt mot mig
och sade:
"Lycklig resa, ers excellens. Mycket nöje!"
Stationsvaktmästaren sade, att tåget ännu icke
afgått från grannstationen. Jag måste vänta. Jag
gick ut och promenerade utan mål fram till
vattentornet; mitt hufvud var tungt efter den sömnlösa
natten, och jag kunde knappt röra benen af
trötthet. Rundt omkring syntes icke en lefvande själ.
"Hvarför reser jag?" frågade jag mig själf.
"Hvad väntar mig väl där borta? Bekanta, som
jag längesedan kommit ifrån, ensamhet, middagar
på restauranterna, larm, oväsen och elektrisk
belysning, som jag får ondt i ögonen af... Hvart och
hvarför reser jag? I Petersburg skall jag ju för
hvarje dag känna, att mitt lif redan närmar sig sitt
slut; lefnadssättet där med dess tomhet, flärd och
ömsesidiga hatfulla afundsjuka är sådant, att hvar
och en, som hunnit öfver fyrtiotalet, måste anse sig
för slut och tänka på döden. Men om jag åter skulle
stanna här, kunde mitt lif kanske först börja.
Hvarför reser jag?"
Och det var också så besynnerligt att resa,
utan att ha talat med min hustru. Det tycktes
mig, som om jag lämnade henne i okunnighet.
Innan jag reste, borde jag ha sagt henne, att hon
hade rätt, att jag verkligen var en dålig, onyttig
människa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
