Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min hustru - 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den femte... Förlåt mig, eccelenza," utbrast han
högljudt, i det han lade handen på hjärtat, "men
att ni skaffat vår domare görat att natt och dag
söka efter edra tjufvar — förlåt, det var också
småaktigt från er sida. Jag har druckit litet för mycket,
och talar därför rent ut, men, förstår ni, det var
småaktigt!"
"Hvem har bedt honom göra sig besvär, det
kan jag icke begripa!" sade jag, i det jag steg
upp. Jag kände mig med ens olidligt skamsen och
sårad och började gå rundt omkring bordet. "Hvem
har bedt honom göra sig besvär? Jag har visst
icke bedt honom... Måtte fan taga honom!"
"Han har arresterat tre stycken och släppt
dem lösa igen. Det visade sig, att de icke voro de
rätta, och nu söker han nya," skrattade Sobel. "Men
synd är det!"
"Gud vare lof att de blifvit lössläppta! Och
jag har icke alls bedt honom göra sig besvär," sade
jag, färdig att gråta af sinnesrörelse. "Hvad skall
allt detta tjäna till? Nå ja, jag har gjort orätt, jag
har handlat illa, men hvarför anstränga de sig för
att göra mig ännu sämre?"
"Seså, seså," sade Sobel lugnande. "Seså! Jag
sade det bara, för att jag är full. Min tunga är
min fiende. Hå hå," suckade han, "nu ha vi ätit
och druckit och pratat, och nu kan det vara på
tiden att taga sig en liten lur."
Han steg upp från bordet, kysste Ivan Ivanytsch
på hufvudet och gick ut ur matsalen, pustande af
öfvermättnad. Jag och Ivan Ivanytsch sutto kvar
och rökte under tystnad.
"Jag sofver aldrig middag, min son," sade Ivan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
