Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min hustru - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter att länge nyfiket ha stirrat på mig, gaf
min hustru plötsligt till ett lätt anskri, brast i gråt
och ilade ut i rummet bredvid. Jag gick upp till mig.
En timme senare satt jag redan vid mitt
skrifbord och skref på "Järnvägarnas historia", och de
nödlidande hindrade mig icke längre att göra det.
Nu känner jag ingen oro mera. Hvarken de
oordningar jag såg, när jag härom dagen med min hustru
och Sobel besökte stugorna i Pestrovo, eller de
elaka rykten, som spridas ut, eller de misstag som
begås af min omgifning, eller min egen annalkande
ålderdom, — ingenting oroar mig. Liksom i ett
krig de kringflygande bomberna och kulorna icke
hindra soldaterna att prata om sina angelägenheter,
äta och stoppa sina strumpor, så hindra icke heller
de nödlidande mig att sofva lugnt och ägna mig åt
mina enskilda angelägenheter.
Hemma i mitt hus, på min gård och vidt
omkring sjuder en verksamhet, som doktor Sobel kallar
för en "välgörenhetsorgie"; min hustru kommer ofta
in till mig och ser med sin nunnelika min sig
oroligt omkring i mina rum, som om hon sökte något
ytterligare att ge åt de nödlidande, för att
"rättfärdiga sitt lif", och jag ser, att tack vare henne,
skall det snart icke återstå något af vår
förmögenhet, utan vi skola vara fattiga, men det oroar mig
icke, och jag ler gladt emot henne. Från den
stunden jag trädde in i de likgiltigas led, har jag
själf blifvit likgiltig, och jag har det godt. Hur
det sedan skall blifva, vet jag icke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
