- Project Runeberg -  Upsala Universitets historia / Andra delen. 1655-1718. Senare afdelningen. Universitetets organisation och verksamhet /
31

(1877-1931) [MARC] Author: Claes Annerstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

År 1698 ansåg sig C. Gyllenborg en gång böra inställa sin
föredragning, och likväl voro då 9 professorer eller halfva antalet
närvarande, men han fann icke detta nog. Under 1700-talet äro
klagomålen mera sällsynta; en gång har dock rektor (år 1704) måst
inställa sessionen, då blott 4 infunno sig. Och år 1717, då dock
ingen anmärkning pä länge försports, beslöt konsistoriet den 10
oktober på proposition af rektor P. Elvius att höja böterna; den
som kom efter första halftimmen skulle erlägga en half rdr, den
som alldeles uteblef en hel dylik. Också börja protokollen nu
angifva, hvilka som anmält förfall och hvilka som kommit eller
alldeles uteblifvit.

Bråk och häftiga uppträden voro en synnerligen vanlig
företeelse i konsistoriet. Lärde herrar äro ofta skarpa i tungan och
försmå icke ett godt gräl mer än andra syndiga människor. Härtill
kom ofta en stark animositet, framkallad af personlig antipati.
Många exempel härpå hafva förekommit i min föregående teckning.
Läsaren erinrar sig kanske, huru De la Gardie redan 1661 vid sitt
besök i konsistoriet varnade dess medlemmar att säga sin mening
pacifice och utan buller eller munbruk "och icke pro imperio eller
med snork och förtrytelse en den andre öfverdyfla", och huru
Stigzelius då gjorde anmärkning vid att rektorerna uppträdt väl
enrådigt i konsistoriet. Särskildt har våldsamheten varit stor på
Olof Rudbecks tid, och hans lidelsefulla personlighet har burit icke
minsta ansvaret för att så varit. Vi ei-inra om huru hett det gick
till den 11 maj 1670, då hans ovänner förenade sina krafter för att
göra slut på hans godtyckliga regemente, och Rudbecks
stentors-stämma för en stund gjorde det omöjligt för någon annan att få
yttra sig, och vi hafva nyss sett, huru Fornelius år 1674 som rektor
gaf våldsamt uttryck åt sina sårade känslor. En gång heter det
till och med i protokollet, att sekreteraren för larmets skull icke
var i stånd att uppfatta hvad som sades, det var när konsistoriet
den 8 febr. 1682 första gången såg i sin krets den svåre H.
Schiitz, efter att han lyckats tränga sig till
bibliotekariebefattningen. Och dock blef det vida värre under det följande decenniet,
då denna oregerliga och ilskna natur, medveten om sitt ryggstöd
å högsta ort, strafflöst gaf luft åt sitt dåliga lynne och öfveröste
sina motståndare med hätska beskyllningar. Efter hans död 1693
blef det betydligt lugnare, och universitetet gick lyckligtvis sedan
fritt för orosandar af detta våldsamma slag, om också häftiga
utfall mot motståndare eller oliktänkande fortfarande icke voro
ovanliga. Men äfven de hetsigaste utbrotten under den pietistiska
striden 1706 blekna alldeles bort mot hvad man upplefvat i den för-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 01:09:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/acuuhi/2s/0041.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free