Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47
var nu Andreas Grönvall, som två år senare blef professor i
praktisk filosofi) förenat sig i anfallet och inför konsistoriet påmint sin
förman, att inga protokoller justerats sedan jul, hvarföre han ej
heller kunnat renskrifva dem. Den stackars Roberg som ej kunde
förneka anklagelsens riktighet framstammade till sitt försvar något
om ledsamma sysslor och långa rannsakningar. Anklagelsen
upprepades i följande konsistorier. Ena gången förebrådde Schyllberg,
som inspector aerarii, rektor att han icke gifvit honom nyckel till
aerariet fastän fem månader förgått, ej kallat honom till
drätsel-sammanträdena och ej heller föredragit i konsistoriet de memorialer
som han inlämnat; en annan gång uttalade konsistoriet sitt
missnöje med att han försummade att utkräfva böter, hvartill Roberg
gaf det föga tillfredsställande svaret, att ban trodde att så skett.1
Konstitutionerna af 1665 medgåfvo, liksom de af 1626, att
i stället för en vanlig rektor, tagen ur de ordinarie
professorernas leder, utse en s. k. rector illustris bland de högförnäme unga
män som studerade vid universitetet. Sådan var då glansen och
inflytelsen af de stora högadliga släkternas sociala, före reduktionen
halft furstliga ställning, att det syntes både en heder och en fördel
för universitetet om en dylik . yngling ville öfvertaga uppdraget.
Lagen föreskref dock, att han skulle vara till ålder, insikter, kärlek
till universitetet och lefnadens allvar värdig en sådan utmärkelse.
Och meningen var ingalunda att ban skulle vara en blott dekoration,
utan det ålåg honom att själf sköta rektoratets uppgifter; dock föll
säkerligen stundom åtskilligt af besväret på den prorektor, som
ställdes vid hans sida och som ägde uppbära alla med ämbetet
förenade inkomster. Just med hänsyn till denna förmån bestämde
konstitutionerna, att till prorektor skulle då utses den som annars
varit i tur att bli rektor. Den rättvisan måste man emellertid göra
både konsistoriet i fråga om dylika val och sedan den valde själf,
att ämbetet bekläddes af framstående unga män och att dessa ofta
tagit sin uppgift på allvar. Något långt gick väl konsistoriet i den
vägen, då det i nov. 1664 ville välja kanslerns ännu ej fullt 17-årige
son Gustaf Adolf De la Gardie till platsen. Den annars så fåfänge
fadern hade dock det förståndet att då vägra, men ett år senare gaf
ban sitt bifall och sonen fungerade vårterminen 1666. Som väl
bekant är var den blifvande hofrättspresidenten en lika ädel som
finbil-dad yngling. Fyra år därefter valdes den 18-årige grefve Axel
Eriksson Oxenstierna, son och sonson till rikskanslerer, och uppenbarligen
en värdig arftagare till det stora namnet och dess stora minnen.
Han fungerade ett helt år (läsåret 1670—71) och i ett af de
svå-1 Kons. prot. IS och 2!) maj 1717.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
