Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
hyperkritik; man kan mycket vill bekämpa clenna utan att därför
behöfva förfalla till sydlänningens svaghet att skrifva i tid och otid.
För den tid jag skildrar fanns till en viss grad länge den ursäkten,
att vår mesta andliga kraft togs så uteslutande i beslag af de
kolossala kraf, som storhetstidens politiska uppgifter ställde på all
duglighet. Den rent vetenskapliga, för att nu ej tala om den litterära
verksamheten saknade nästan all resonans, då statsvärfven slukade
så mycket af det allmänna intresset. Dock torde detta förhållande
ej räcka till att belt och hållet förklara den relativa fattigdomen
inom den vetenskapliga produktionen, utan på botten verkade nog
den medfödda svenska trögheten. Samtiden har själf sett och beklagat
svagheten. De ord, med hvilka E. Benzelius d. ä. i sitt minnestal
öfver Martinus Brunnerus år 1(379 berör förhållandet, vittna därom
tydligt. Efter att med len hand vidrört det sakförhållandet, att
den så rikt begåfvade och lärde bortgångne lämnat väl få skrifter
efter sig som vittnesbörd om sina insikter, säger ban att man ofta
hör den förebråelsen riktas mot lärda män inom fäderneslandet, att
de hängifva sig åt en maklig hvila och minst af allt tänka på, att
genom utgifvande af skrifter sprida glans öfver fäderneslandet och
dess litteratur. Någon tröst finner talaren däri, att världen lider i
allmänhet mera af den motsatta ytterligheten, i det den
öfversväm-mas med onödigtvis nedklottradt papper, och att vårt fädernesland
icke hemsökts af en sjuklig skrifklåda. Men ban är tydligen ej
alldeles nöjd, ty han uttalar till sist den förhoppningen, att den tid
skall komma, då vårt fädernesland icke behöfver vika för andra i
författarskapets ära.
I sammanhang härmed torde man kunna erinra om den
egendomliga svaghet, som ej så sällan framträdt hos oss, då det gällt
för den lärde att uppdraga planen för sitt arbete. Begränsningens
konst har varit honom främmande, och planen har stundom
uppgjorts i så kolossala dimensioner, att arbetet slutligen därpå lidit
skeppsbrott. Det kan ofta hafva berott på öfverdriften af ett drag i
det svenska lynnet, lusten att vilja se och taga saker i stort, utan
förmåga att rätt beräkna medlen; Rudbecks Atlantika är härpå ett
af de bästa bevisen. Men man återfinner felet vid många andra
tillfällen. Terseri gigantiskt tilltagna edition af Genesis är ett annat,
Örnhjelms kyrkohistoria är ock anlagd i onödigt breda proportionel’
och afstannade därföre med början. Hans och Lagerlöfs försök att
skrifva en text till Dahlbergs Svecia ledo af samma grundfel.
Rättvisligen har man dock här att komma ihåg en annan sak, som i
alla tider verkat menligt på våra universitetslärdes vetenskapliga
produktion, nämligen att deras tid varit så hårdt upptagen, i första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
