Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
handling "Juridica exercitatio prima Institutionum Justiniani et in
liis Tit. I & II libri I cum jure svecano collationem continens"; den
hade varit underställd hans fakultets censur, men Lundius ansåg sig
då för tillfället ej ha tid att genomse arbetet. När detta sedan
skedde, upptäckte ban allehanda förgripliga saker i detsamma och
infann sig vid ventilationstillfället för att utgjuta sin vrede; detta
var honom dock ej nog, utan han lät instämma Aurivillius att stå
till svars för konsistoriet. Och här läste han lagen för honom, som
hade ban haft framför sig en pojke och ej en e. o. professor. Han
begynte med att uttala sin förvåning öfver, att då ban satt där mecl
kunglig fullmakt på professuren i svensk rätt, Aurivillius icke
rådfört sig med honom, innan han tog sig före att jämföra den
romerska och den svenska rätten. Huru litet denne var sin uppgift vuxen
syntes lätt, mente ban, af de pueriliteter och absurditeter som funnos
i hans disputation, och det till en sådan mängd, att man väl kunde
behöfva åtta dagar för att behörigen uppvisa dem. Allegationerna
voro "helt galna och nästan ingen thesis som icke behöfde censur".
Aurivillii hufvudsynd var dock, att ban inlåtit sig på Sveriges
nuvarande statsförfattning och därvid oförsiktigt anfört de gamla orden
i konungaeden "Allan rätt hållin hans och vårom" på ett sådant
sätt, att man kunde tro att de ännu gällde. Men den villkorliga
lydnadsplikt som låg innesluten i dessa ord skulle ständerna själfva
haft försyn för att omtala, än mindre passade det Aurivillius eller
någon annan att i sina skrifter så obetänksamt röra vid saken.
Rätteligen borde ban vid ventilationstillfället hafva midt för dennes
näsa slitit sönder disputationen, ocli det skulle ban sannerligen göra
om något dylikt inträffade en gång till. Aldrig kunde ban väntat
sig så grofva och barnsliga fel i afhandlingen, ty han hade trott
sig hafva att göra med en professor och ej med en gosse, och det
var en riktig skam att något så tokigt och barnsligt dedicerats till
så förnämt folk.1 Obegripligt är i sanning, att en professor kunde
begagna sig af ett dylikt språk gent emot en e. ordinarie, men när
det gällde enväldets helgade råmärken, kände Lundii rättrogna nit
inga gränser. Den stackars Aurivillius ursäktade sig med, att han
ju begärt sin fakultets approbation och att han icke gjort någon
tillämpning af de satser lian utdragit ur lagen; det kunde ock vara
möjligt att några allegationer icke voro riktiga, men sådant hände
ju litet hvar. Lundius genmälde bistert, att han icke var satt att
korrigera professorers skrifter och att Aurivillius tydligen gjort
1 Någon dedikation finns ej nn i disputationen, den blef antagligen
utesluten; troligen var den ställd till G. A. I)e la Gardie, till hvilken
fortsättningen 1687 dedicerades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
