Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
177
tillämpning af sina satser på nu gällande förhållanden, han borde
äfven ha begripit, att i filosofiska saker kunde man libere
discur-rera, ej så när det var fråga om rikets lagar. Till någon åtgärd
förde emellertid icke Lundii anklagelser.1 Läser man afhandlingen
har man svårt att se, att det öfverklagade uttrycket inneburit någon
otillständig attack mot det kungliga enväldet,2 och Lundii angrepp
var så mycket mera obefogadt, som Aurivillius uttalade alldeles
bestämdt, att konungen ensam ägde myndigheten att lagstifta, om han
också någon gång af fritt val funnit lämpligt att låta ständerna yttra
sig. Men Lundius ville nödvändigt upptäcka fel, och den som söker
ban finner.
Mindre kan det förvåna, att nästan bela konsistoriet år 1685
uttalade sin undersåtliga oro öfver det betänkliga innehållet i en
gradualafhandling "De Ephoris", som ångermanlänningen Jonas Öman
skulle ventilera under Norcopensis presidium. Det var ej så alldeles
klart af afhandlingen, åtminstone kunde med god vilja den slutsatsen
dragas, att icke författaren ansåg, att ephorer kunde och kanske borde
finnas i hvarje statsväsen, men en dylik antydning rörande det
kungliga enväldet stötte hart när på högförräderi i tider som dessa.
Man var inom trettio år kommen långt ifrån den ståndpunkt, som
Mikael Vexionius Gyldenstolpe intagit 1657 i sin Politica, där han
öppet gaf rum för ephori i Sveriges i-egeringsform, i det ban
anvisade råd och ständer denna plats. Historikern Claes Örnhjelm,
gammal ovän till Rudbeck och Norcopensis, skyndade att för
rektor påpeka hvad som var i görningen, och disputationen blef
tillsvidare inhiberad. I sessionen den 8 april uttalade alla närvarande
sitt djupa missnöje med de satser som uttalats i afhandlingen.
Rektor, professorn i prakt, filosofi N. Wolf, framhöll att författaren
likställde ephori och ministrar, samt att han om ephori användt det
farliga uttrycket "quod una cum rege cavere debeant, ne aliquod
damnum ferat res publica" ocli "quod conuivere ac colludere non
debeant ad iniquas rectoris actiones". Lundius påpekade att det i
en tes först stått, att ephori voro "cuique principi necessarii", ehuru
"cuique" sedan ändrats till "lionnumquaui", och att de kallades
in-spectores regis, ehuru det vore en känd sak att konungen
svarade blott inför Gud. Norcopensis sökte försvara författaren
1 Kons. prot. 18 dec. 1682.
- Aurivillii ord voro: »Elegans autem et notabilis est hic juris nostri
locus, utpote qui clarissime ostendit jus publicum. iniperantium et
paren-tium inter se jure potissimum continere. Unde etiain in cap. 5 §. 1 KB.
LL. jurare tenentur subditi se velie ac debere Wald hans och ållon
konvngz-likan Rätt styrkia: Et in §. 2. Allom rätt liåldmm hans och varom."
Upn. Univ. Hist. II, 2. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
