Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278
ken som en röd tråd genomgår bela tidehvarfvet. Visserligen voro
de män, som efter Freinshemius gällde för stora latinare, ej sådana
förstklassiska latinska vältalare som han varit, men som latinare
voro de framstående, jag erinrar om Verelius, hvars stil ej kan
undgå att väcka beundran, och Schefferus, i själfva verket
klassi-citetens största representant, om man ser ej blott på formen utan
ock på innehållet och andan i hans skrifter. Innehafvarne af
lärostolen i latin (eloquentia) voro vanligen af universitetets ypperste
och kallades i föregående tidehvarf ej sällan från universitetet för
att användas i statstjänst, såsom Gylle och Björnclou. Äfven i den
tid jag tecknar representerades denna plats värdigt. Sundel har
visserligen icke lämnat något verk efter sig, men den man som
ansågs äfven vara vuxen en juridisk lärarestol och som kallades bort
till konungens kansli, har tydligen varit en kapacitet; efterträdaren
Folcker Uhr har af Schefferus fått ett vackert vitsord,1 tyvärr rycktes
ban inom tre år efter sin utnämning bort af en förtidig död.
Andreas Norcopensis bär med rätta namn som en fullödig representant
för det klassiska studiet. Och efter honom ingick det tidsskede som
betraktats som latinitetens gyllene ålder vid universitetet, då
Lagerlöf, Bellman och Upmarck, mästare i latinsk vältalighet, gjorde
skola hos oss och bräkte det därhän, att Sverige med rätta gällde
för att framför andra land odla det klassiska tungomålet på ett
sätt, som i behag och renhet var oupphinnelig^ man var ock hos
oss medveten om denna sin öfverlägsenhet.2
Det skulle dock vara en stor orättvisa mot Schefferus att,
som skett,® vid en jämförelse med den lysande vältaligheten hos
Lagerlöf och Upmarck nedsätta hans värde som stilist. Själf har
han aldrig gjort anspråk på att, vara en talare eller sökt glänsa
med retorikens färgprakt, men ban är likafullt en verklig latinare
1 Schefferus t. kanslern 15 mars 1664 (E. ark.).
2 Se det vitsord som 1722 gafs Sverige (Forssell s. 5, noten). — E.
AI-strin skref 11 febr. 1708 från Greifswald t. morbrodern .T. Upmarck: »Kära
Morbror behagar komma ihåg, att det passerar här för en stor eloquence,
som skulle vara rätt medelmåttigt i Upsala» (Bergianska brefsaml. Bd 3).
8 Se C- J. Lundvalls inträdestal i Vitfcs Akademien »Om romerska
vältaligheten vid Upsala universitet under 17:de och 18:de seklerna» (Vitt.
akad. handl. 16, 1841). L. bedömer tämligen ensidigt latinet blott från den
formella eloquensens ståndpunkt, och det stöter mig för hufvudet, när lian
upphöjer den skäligen enkle Goedings vältalighet; ban har ej heller
behjärtat den riktiga sats, som ett af de största föremålen för hans
panegy-riker, Lagerlöf, uttalade i sin dissertation 1694 »De præcipuis Illimani
eloquii virtutibus», att all vältalighet i första rummet beror på, att man
beherrskar ämnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
