Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1S3
läsarne gällde nog som deras egentliga uppgift att göra lärjungen
förtrogen med det latinska språkets talande och skrifvande.
Universitetets lagstiftare hade tydligen haft samma uppfattning, då det
stadgades i konstitutionerna, att professorn i eloquentia skulle läsa
öfver Aristoteles De arte rhetorica, Cicero De oratore, Quintiliani
Institutiones* och visa dessa arbetens tillämpning i de klassiska
författarnes skrifter, tal och bref samt öfva ungdomen i författande af
bref och tal. Detta förklarar, hvarför de flesta lärare, om man
undantager Schefferus, rört sig i sina föreläsningar på samma
tämligen begränsade område, mest med Ciceros Orationes och De officio,
då och då omväxlande med Cæsar, Sallustius, Livius, Svetonius och
Plinius, mera sällan med Tacitus, Florus, Curtius, Vellejus
Patercu-lus och Quintilianus; professorn i poesis behandlade oftast Ovidii
Metnmorphoses och Fasti, Virgilii Aeneis och Bucolica, Horatii ars
poetica och oder, någon gång äfven dennes satirer eller Terentius,
Plautus, Lucretius och Seneca, en gång Claudianus och Prudentius.
Schefferus åter lade an på en större omväxling, under de 31 åren,
1648—1678, läste ban öfver 21 olika författare. En fin kännare
har ock riktigt anmärkt,1 att universitetets studieprogram med få
undantag var föga mer än en repetition af gymnasiekursen, men
ban betonar ock, att regeln "non multa sed multum", som sålunda
troget iakttogs, liade till följd, att lärjungen fullt beherrskade hvad
ban läst och tillägnade sig romarspråket som sitt eget, samt, hvad
viktigare var, på den sålunda lagda grunden fortsatte i framtiden
att på egen hand vidga sin kännedom om de klassiska författarne,
som då ännu för de fleste syntes erbjuda ett vida större intresse än
den moderna litteraturen. Ett godt bevis på, att studenternas
bekantskap med den klassiska litteraturen gick vida öfver den trånga
ramen för föreläsningarna i ämnet, har man i det sätt, hvarpå de
förstodo att i sina afhandlingar begagna sig af de klassiska
aukto-rerna, med hvilka de visade sig väl förtrogne.
Den vetenskapliga författareverksamheten åter har ej mycket
att bjuda oss, om man frånser Schefferi rastlösa arbete. Man äger
ock knappast rätt att förvänta, det någon skulle syssla med
textkritiska editioner, då allt hvad klassiska handskrifter hette här
nästan fullständigt saknades, sedan det lilla som fanns bortförts af
Kristina vid hennes afresa.2 Schefferus lät sig ändå häraf icke af-
Dryander Ciceros De officiis (och Isocrates), N. Celsius utom matematik
både Cicero och Curt ius samt öfvade i latinsk versskri Ilning.
1 H. Forssell s. 7.
2 Freinshemii qvitto à de Mss., som 1648 togos från Upsala, är tryckt
i min Ups. Univ. Biblioteks historia intill 1702 s. 80.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
