Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304
tidens ingång det offentliga ordets fria och täta bruk vid riksdagarna
och i prässen lärde oss att af den gedigna fast hårda språkmalmen
smida ett skarpt ocb böjligt vapen. Och dock, huru hade icke de
stora Vasakonungarne för mer än ett sekel tillbaka visat, hvad
detta språk ägde af skatter och skönhet, och hade ej i den tid jag
behandlar Magnus Stenbocks vältalighet lagt i dagen, huru
storslaget detta språk kunde, under trycket af en glödande
fosterlandskärlek, gestalta sig hos en äkta svensk natur. Det var endast
tillfället som saknats för andra att visa hvad de förmådde. Äfven vid
universitetet hafva män ej saknats, som visat, att de kunde föra
pennan, äfven då talet klädde sig i den svenska dräkten. Om
Brunnerus har Lagerlöf i sitt omnämda kollegium sagt, att han
"förutom åtskilliga andra gåfvor som ban hade skref en nerveus svärska
och signifikant". Ocli Lagerlöf själf, född stilist (ehuru han lär
icke hafva haft lätt att tala ex teiupore,1 har, fast äfven hans stil
lider af tidens språkförbistring, gifvit prof på verklig talang i det
svenska språkets behandling. Man skall ej döma honom allenast
efter texten till Dahlbergs Svecia, utan uppsöka honom vid de
tillfällen, då lidelsen rycker honom med sig såsom i det starka
uttalande, som ban i sin fakultets namn afgaf i den Cartesianska
striden. Mera naiv och grof, men ock mera ursprunglig och äkta
svensk är den stil, som möter oss hos gamle Olof Rudbeck. Hans
språk kan stundom vara långtifrån mönstergillt, då ban aldrig fäster
den ringaste vigt vid formen, men det lånar sig i hans hand till
allt och tar stundom den höga llykt, hvaraf ensamt det eldiga snillet
och en skapande fantasi är mäktig. Otaliga exempel på en
ovårdad och tung svenska skulle kunna anföras å andra sidan. Detta
har ej minst berott på, att man icke gjorde något allvarligt försök
att uppdaga modersmålets eget kynne, utan tanklöst härmade de
utländska språkens för oss främmande byggnad, denna svaghet
möter oss särskildt i tidens öfversättningar.2 Och det skulle dröja
länge äfven i följande tidehvarf, innan modersmålet kom till sin rätt
äfven hos våra academici. Äfven sedan Linnés svenska författarskap
invigt en ny tid, kunde man möta vidunderliga språkprof och det
1 Jag vågar förlita mig på O. Celsii d. äldres uppgift, att Upmarck
»intet haft så särdeles godt att tala expedit ex tempore, lian skref mycket
ex tempore, som likväl syntes likasom arbetat; programmer skref han
alltid uppå trycket» (Celsii samlingar, Ups. Bibi. X. 201).
2 J. H. Lidén kallar Hadorphs öfversättning af Senecas Troas
»jämmerlig». Johan Gyllenstjerna fann C. Arrhenii öfversättning af Tesanro’s,
Del regno dTtalia alltför italiensk till sin byggnad och därför i behof af
omarbetning efter svenska språkets egenart (Hadorph t. kanslern 24 mars
1675, R. ark.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
