Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330
egentligen ansvarig för, att i den nedre källarlika våningen böckerna
befunnos "så fulla med mögel och orenlighet, att ingen kunde dem
till sina titlar beskrifva", men ban förde ej heller några ordentliga
räkenskaper, utan Rudbeck måste efter hvad vi minnas försöka
uppkonstruera dylika efter hans död. Mot slutet tyckes Loccenius
väl mycket försummat sin tjänst att döma däraf, att hans vice
bibliotekarie 1673 klagade öfver att inga nya böcker inköptes.1 I hans
tid inträffade dock en tilldragelse, som biblioteket än i dag räknar
som ett af sina dyrbaraste minnen, då De la Gardie den 18 jan.
1669 förärade Ulfilas kostbara bibel och den s. k. Upsala Eddan jämte
63 andra handskrifter.2 Efter Loccenii död nämdes hans måg
Schef-ferus till efterträdare den 13 nov. 1677. Hans första åtgärd blef
som vi sett att söka skaffa en ny lokal, men hans hastiga bortgång
inom halftannat år lät honom hvarken upplefva denna plans
förverkligande eller i öfrigt medhinna några förbättringar i det
vanskötta biblioteket. Ej heller Verelius hann under sin föga längre
tjänstetid (29 april 1679—3 jan. 1682) uträtta något synnerligt till
institutionens förmån, snarare tvärt om, i det till hans namn knyter
sig minnet af den största vandalism som öfvergått samlingen.
Bibliotekets knappa tillgångar och det trängande behofvet af en ny
lokal dref honom att söka anskaffa medel till hvad pris som helst,
och så föll han på den olycksaliga idéen, till hvilken för öfrigt både
Rudbeck och öfriga professorer anslöto sig, att försälja en mängd
äldre böcker och äfven handskrifter, hvilka för pergamentets skull
hade god afsättning i synnerhet hos bokbindare. I hans och öfriga
renläriga protestanters ögon hade den kyrkligt teologiska litteratur
som stammade från den katolska medeltiden, ej något värde, där
den ej rent af betraktades som skadlig i följd af den inmängda
papistiska surdegen. Och den finbildade kanslern gaf sitt bifall till
åtgärden, om ock med en viss reservation, i det ban manade till
den största försiktighet, så att icke något som ägde
antikvitets-värde eller var af historisk betydelse blefve afsöndradt: i
konsistoriet hade endast en röst höjt sig i samma riktning, den kom dock
ej från någon professor utan från räntmästaren Jakob Arrhenius.
Det ser ut som om man efteråt fått ögonen öppna för det
betänkliga i bela denna historia och sökt sopa igen spåren efter sig.3
’ Kons. prot. 10 dec. 1673.
’-’ Förteckningen trycktes 1672 uf Hadorph, omtrycktes 1745 i Celsii
Historia bibi. Upsaliensis.
* Man finner nämligen ej i kons. brefbok kopia af dess bref till
kanslern af 25 juli 1681, men originalet finns eget nog i Ups. Bibi. U. 45.
Likaså saknas kanslerns svar i kons. arkiv, man känner det blott af hans
concept af 27 juli (R. ark.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
