- Project Runeberg -  Upsala Universitets historia / Tredje delen. 1719-1792. Senare afdelningen. Universitetets organisation och verksamhet /
105

(1877-1931) [MARC] Author: Claes Annerstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

105

gingo sedan till platsernas innehafvare ända till 1737, då med
adjunkten Mathesii befordran till professuren i grekiska, utan att
han bekom dess lön, förryckningen åter begynte; samma år
blefvo ock Hydrén och Halenius e. o. professorer med bibehållande
af sina adjunktslöner, men efterträdare nämdes i alla fall till deras
adjunktsplatser. Det uppgifves också redan 1739, att sex
adjunkter då voro utan lön.1 Huru länge somliga adjunkter på detta sätt
kunde få umbära lön, vill jag belysa med några exempel. N. Wall,
som blef juris adjunkt 1747, bekom en del af lönen först 1760 och
full lön 1761. Detta är nu det svåraste exemplet, men fem till sex
års väntan är ingenting ovanligt: Johan Floderus, som blef
adjunkt 1757, tillträdde icke denna lön förrän 1763, då han redan
varit professor ett helt år. Att under dylika förhållanden
mångens lif blott blef en ständig kamp med fattigdomen, är solklar sak.
Jag har förut anfört två gripande exempel därpå i Arvid
Arrhenius och Abraham Thorberg, hvilka icke ens efterlämnade så
mycket, att deras begrafning kunde därmed bekostas; de voro
visserligen vid sin död professorer men utan professorslön, och
fattigdomen var tydligen ådragen under deras adjunktstid.2

Under de ordinarie adjunkterna tillskapades en klass af e. o.
adjunkter, för att med en titel åtminstone belöna äldre
välförtjänte docenter. Prins Gustaf gjorde början 1767 genom att därtill
utnämna den skicklige docenten P. Svedehus, som i nio år gått
som docent. Sedan dröjde det in till 1772, innan exemplet
upprepades. Rudenschöld nämde då fyra på en gång; som motiv
angaf han, att dessa docenter härigenom skulle vinna bättre utsikt
till befordran vid läroverken, vid hvilka äldre docenter, som sågo
sin väg stängd vid universitetet, oftast måste söka sin framtida
utkomst. Under Rudenschölds senare tid (1776—1782) utnämdes
ytterligare 17 docenter till e. o. adjunkter.3 Bruket inskränktes
något under den följande tiden, ty 1783—1792 utnämdes blott
8 stycken, och då den siste af dem J. D. Drissel d. 25 juli 1788
befordrades till ordinarie juris adjunkt, förklarade kanslern i detta
bref, att han med nöje nyttjat tillfället att minska antalet ai
extra ordinarie adjunkter, »hvilket jag», heter det, »under den tid

1 Kons. prot. 20 okt. 1739. Hvilka de sex voro, är ej lätt att angifva,
då liufvudböckerna ju endast innehålla dem som uppburit lön; fem af
dem tror jag vara J. E. Fick, N. Wallerius, K. Asp, P. Djurberg och O.
Murén.

2 Se Afd. 1, s. 98 och 650.

3 Om e. o. adjunktsutnämningarna till och med 1782 se Afd. 1,
s. 488 och 556.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 01:10:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/acuuhi/3s/0115.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free