Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
jag förestår cantzlersämbetet icke utan särdeles bevekande skäl
och omständigheter ämnar föröka»1 Några löneanslag kommo
likväl icke dessa till del. Svedehus hade visserligen försökt 1772
att bekomma ett sådant, men konsistoriet gjorde ett häftigt
motstånd, och Rudenschöld vägrade att bevilja något. Sedan har, så
vidt jag vet, ingen af dem gjort anspråk på något arfvode, och
Gustaf III fastslog det som princip, genom att, när han den 20 febr.
1786 beviljade e. o. adjunkten Thorbergs begäran att få hålla
offentliga föreläsningar i de österländska folkslagens historia, tillika
förklara, att hvarken Thorberg eller de som framdeles erhölle ett
dylikt tillstånd, finge däraf taga sig anledning att söka extra löner
eller arfvoden.
Docentinstitutionen, som begynt framträda mot slutet af
förra tidehvarfvet, ehuru den då ännu var mycket svagt utvecklad,2
växer under vårt tidehvarf ut allt starkare. Det är dock att
märka, att liksom den uppkommit inom den filosofiska fakulteten,
fortfor den länge att förefinnas ensamt inom denna, tills efter
några decenniers förlopp äfven de högre fakulteterna, fast mera
sparsamt, begynte begagna sig af inrättningen. Den allmänna
framställningen af institutionens historia under tidehvarfvet, som jag
nu gifver, rör sig därför hufvudsakligen om den filosofiska
fakultetens docenter; mot slutet behandlar jag särskildt i korthet
docentfrågan inom de tre högre fakulteterna.
Utnämningen betraktades nog i allra första början som en
fakulteternas ensak, ty docenturen var i sin begynnelse icke någon
tjänst, och dess innehafvare ansågs ej som medlem af
universitetets lärarekår; dess ursprungliga natur var ju ock ingen annan än
den, att fakulteten genom att gifva en magister venia legendi
erkände hans förmåga att gifva vetenskaplig undervisning åt
ungdomen. Det låg emellertid i sakens natur, att de snart skulle
komma att betraktas som yngre ehuru oaflönade lärare, och däraf blef
en följd, att kanslererna ville hafva ett ord med i frågan om
rätten att utdela venia legendi; härur utvecklade sig efter hand den
nya uppfattningen, att kanslern skulle tillsätta docenter likaväl
som adjunkter. Det är emellertid mycket svårt att med någon
visshet uttala sig om den andel, som kanslern i början haft i
docentbefordringar. Det sannolikaste tyckes mig vara, att man
ansett det vara en fakultetens rätt att kalla docenter, men att
kallelsen borde anmälas för kanslern, om också icke hans samtycke
1 Kanslersbrefvet 25 juli 1788 finns i kons. arkiv, kunga- och
kanslersbref, supplementet.
2 Se Del 2: afd. 2, s. 93.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
