Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
aterna, som måste infinna sig, utsattes för en onödig kostnad utan
att ändock hafva någon fördel af de privata kollegierna, hvilka
icke kunde börjas förrän flertalet infunnit sig.
Hos allmänheten fortlefde dock föreställningen, att antalet
föreläsningar var enda mätaren på en professors arbete, och att som
de voro alldeles för få, hade professorerna alldeles för litet att
beställa och gjorde sig onödigt goda dagar. Vid universitetet hade
man bättre kännedom om, huru skef den grund var, på hvilken det
hårda omdömet byggdes, och man var upprörd däröfver, så mycket
mer som man ansåg föreläsningsbördan vara tung nog ändå, utan
att välvilliga och okunniga händer skulle söka föröka densamma.
Vi hafva märkliga uttalanden i clen vägen af universitetets förnämste
lärare, och jag anser lämpligt att redogöra för dem; de kunna vara
nyttiga att höra äfven i våra dagar, då man ofta gör sig skyldig till
samma felslut eller att föreläsningarna representera en professors
förnämsta arbete, och att således hans verksamhet kan
värdesättas efter deras antal. — I den så ofta omnämnda stora
konsistoriesessionen d. 13 okt. 1768 i prins Gustafs närvaro betonade Linné,
att föreläsningarna borde vara högst 40 hvardera terminen,
emedan arbete utan hvila skadade både kropp och själ, och en fordran
på flera föreläsningar blott skulle skapa eländiga professorer; han
hade dock ingenting emot att läsa både på s. k. lätthelgdagar och
clies profesti, men tyckte å andra sidan, att ju förr en professor
expedierade sina 40 lektioner, dess förr borde han få blifva ledig till
fördel både för sig och för studenterna; ban höll dock starkt på, att
föreläsningarna skulle vara väl utarbetade. Anders Berch
uttalade vid samma tillfälle, att tre månaders ferier om sommaren, en
om vintern, vore absolut nödvändiga, om en professor skulle stå
ut, en större börda kunde möjbgen bäras medan man var ung, men
för en gammal professor vore det omöjligt, »ty en ständigt spänd
båge brister änteligen». Fredrik Mallet utvecklade 13 år senare
i bref till Rudenschöld samma åsikt.1 Han beräknade
vårterminen (28 jan.—23 juni) till 20 veckor eller efter afdrag af påsk- och
pingstferierna till 16, hvilket gjorde 60 föreläsningar eller något
däröfver, höstterminen (1 okt.—20 dec.) vore ll1/, vecka med
ungefär 40 föreläsningar. Men detta utgjorde ingalunda professorns
hela arbetsbörda, härtill kommo privatkollegier, från 70 timmar
upp till 200 i antal, vidare examina, konsistorier och den tid som
den enskilda beröringen med lärgiriga ynglingar fordrade. Om
man slog allt detta tillsammans, borde stå uppenbart för alla, »att
professorernas terminsarbeten äro uti Upsala de trälaktigaste som
1 26 okt. 1781, tryckt i Bih. 5, n. 30.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
