Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
Trots allt detta kan man icke finna spår af, att konsistoriet
under närmast följande åren strängt vidkållit sin nu så envist
häfdade åsikt om nödvändigheten af disputationsspecimen, tvärt om
har det 1746 vid grekiska professurens tillsättning, då filosofiska
fakulteten påminde om specimina, förklarat saken vara onödig,
emedan den blott skulle draga ut på tiden.1 K. Maj:t gjorde
emellertid strax därefter slag i saken genom att den 18 nov. 1748
före-skrifva,2 att innan förslag till professur uppsattes, skulle den
sökande, som icke förut aflagt något specimen sine præsicle uti den
vetenskap som professuren omfattade, prestera ett dylikt. Härmed
var principen officiellt fastslagen, ehuru det icke blef ovanligt, att
K. Maj:t sedermera dispenserade sökande från specimina. Dock
blef en kanslerns kemställan, att det skulle generellt medgifvas, att
den som vid utländska universitet förvärfvat doktorsgraden (det
gällde denna gång en teologie doktor) skulle i likhet med inrikes
promoverade vara befriad från vidare prof när han sökte en
professur, afslagen d. 27 nov. 1759 af K. Maj:t, som förbehöll sig att
i hvarje dylikt speciellt fall pröfva om dispens kunde gifvas. Denna
grundsats om kraf på specimina utsträcktes i det följande
småningom äfven till adjunkturernas
Konstitutionernas opraktiska föreskrift, att professorerna och
teol. adjunkterna skulle disputera minst en gång årligen, och filos,
adjunkterna två gånger, hade från början stannat på papperet,4
af det enkla skäl att kostnaderna ferbjödo professorerna och ännu
mer adjunkterna att iakttaga föreskriften, förutom det att
studenterna nästan alltid ville respondera för det som de själfva
författat. Därför yrkade ock konsistoriet 1726 vid revision af
konstitutionerna, att bestämmelsen skulle utgå, emedan filos, adjunkterna
med sina små löner (100 dlr. smt.) måste sätta sig i gäld, om de
skulle fullgöra skyldigheten; och när 8 år senare riksdagens
pro-tokollsdeputation rörde i saken, utvecklade konsistoriet vidlyftigt,
hvarför saken var lika onödig som omöjlig.5 Äfven
uppfostrings-kommissionen uttalade sig emot denna årbga
disputationsskyldig-het, men dess skäl var ett helt annat, nämligen att inom somliga
vetenskaper, såsom exeges ock eloquentia, kunde man ej komma
med något nytt, inom andra åter fordrades längre förarbeten, och
slutligen ägde icke alla författaregåfvor.0 Paragrafen stod emel-
1 Kons. prot. 20 mars 1746.
2 Tryckt i Bih. 3, n. 153.
3 Se ofvan s. 102—103.
4 Se Del 2: afd. 2, s. 90 och 121.
6 Se kons. till protok.-deputation 13 sept. 1734 (Bih. 3, n. 90).
11 Uppfostringskommissionsprot. 15 okt. 1748.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
