Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
Espling fick 19 nov. 1784 af Creutz ehuru motvilligt tillåtelse att
presidera för svensk afhandüng om mineraliers användning i
byggnadskonsten. Det skulle dröja ända till 1839, innan full frihet att
använda svenska språket blef medgifven.
De rena juristerna kände emellertid alltmer behofvet att få
åtnjuta samma rätt som deras halfäkta bröder i ekonomi.
Ämnets natur gjorde, att svenskan lämpade sig bättre för
framställningen, särskildt hvad terminologien angick, och hvad viktigare
var, deras litterära produktion kunde i så fall blifva läst och
tillgodogjord inom landet. Den som bröt isen var juris docenten Olof
Rabenius, som 1759 begärde hos sin fakultet att få ventilera en
afhandling »Utdrag af de om rättegångens förkortande i Sverige
utkomne skrifter med anmärkningar»; fakulteten tillstyrkte saken
och kanslern samtyckte.1 När Rabenius 8 år senare förnyade en
dylik begäran och äfven genomdref den, skedde det under
omständigheter, som göra nödigt att beröra saken något närmare,
öfverläggningarna inom de olika fakulteterna under år 1767 rörande
den frågan, om nya tryckfrihetsförordningen af 2 dec. 1766 icke
generellt medgåfve, att disputationer trycktes på svenska, hade
skilt konsistoriales i två läger; å ena sidan tolkade juristerna lagen
till svenskans förmån, å den andra höllo de tre öfriga fakulteterna
(med undantag af Lostbom) kompakt ihop till försvar för latinet.3
Medan striden pågick, inkom Rabenius, nu professor, i
konsistoriet med anmälan, att han ärnade med en Savary som
respon-dent disputera öfver ämnet »Om klander på jordafång».
Konsistoriet ansåg sig för sin del ej kunna medgifva svenska språket
annat än i de fall som K. Maj:t bestämt, och Sleincour väckte
principfrågan genom att framhålla, att nya tryckfrihetsförordningen
icke upphäft konstitutionernas föreskrift om latinets obligatoriska
användning. Häremot inlade juristerna Risell och Solander sin
gensaga och häfdade, att den nya lagen ovillkorligen medgåfve
enhvar att skrifva och trycka på hvad språk som helst.
Konsistoriet, som ansåg att principfrågan ej behöfde vidröras i det
föreliggande speciella fallet, utan att denna kunde upptagas i
samband med den undersökning af undervisningsverket, som
prinsenkanslern anbefallt, åtnöjde sig med att i skrifvelse till kanslern d.
28 nov. 1767 tillstyrka Rabenii begäran. Det ville dock tydligen
häfda latinets principat, ty det uttalade, att Rabenii begäran stred
mot universitetets karaktär, och att det innebar en fara för ve-
1 Jurid. fak. till kanslern 17 juli 1759 (orig. lf. Ark.), kanslerns svar
23 juli s. å. (orig. i fak. arkiv).
3 Se Afd. 1, s. 411 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
