Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
275
området. Det hette i teologiska fakultetens protokoll för 26
januari d. å., att man befunnit att Göransson »ville icke allenast
apodic-tice demonstrera hvad Neuman och Löscher allenast hvpothetice,
cum formidine oppositi et damni in theologia inde metuendi, de
valöre litterarum hebraicarum naturali et inde deducenda
singu-lari vocum einphasi skrifvit», utan att han äfven inblandat
åtskilliga till teologien hörande saker; fakulteten beslöt därför enhälligt
afråda honom att trycka afhandlingen. Det har heller icke skett,
men antagligen låg afhandlingen till grund för den högst
besynnerliga skrift, som Göransson följande år utgaf under titel
»Grundritning till den heliga skrift», hvars uppgift var att uppvisa, att
alla hebreiska rotord voro tvåstafviga; skriften var dedicerad till
bland andra äfven de två nyssnämda tyska lärde. — Själfve Linné
undgick ej en prickning, då han 1748 utgifvit en disputation »De
curiositate naturali in laudem creatoris», i hvilken teologiska
fakulteten tyckt sig finna, att icke allenast några skriftens språk voro
illa och uti orätt mening anförda, utan ock att talesätt funnos,
som ej voro särdeles enliga med en sund teologi. Hon sände upp
en af sina medlemmar, E. Halenius, Linnés politiska meningsfrände,
att vid själfva akten göra nödiga föreställningar, hvilket kom Linné
i första uppbrusningen att utbrista, att han från den stunden
aldrig mer skulle sätta tro till någon präst, efter han i förväg visat
disputationen för just samme Halenius.1 — Ihre, som allt sedan
Knös’ska disputationen 1742 icke stod väl anskrifven hos teologerna,
skulle erfara deras ovilja, då han 1755 ämnade presidera för en
gra-dualafhandling af M. Grönlund »De cura principis circa adiaphora».
Kanslern grefve Ehrenpreuss, för hvilken denna afhandling, liksom
fallet var med alla disputationer, varit anmäld, hade återsändt den
med förklaring, att han för sin del icke hade något att påminna vid
densamma, öfvertygad som han var att preses och respondens
skulle i ett så ömtåligt ämne bruka all möjlig försiktighet. Men
prokanslern H. Benzelius var af annan tanke. Han infann sig i
konsistoriet d. 5 mars och framställde den frågan, om det förordnande
som stadgade, att teologiska fakulteten skulle hafva del af en
sådan disputation inom den filosofiska fakulteten som rörde teologiska
ämnen, blifvit upphäfdt eller förändradt. Till svar kunde rektor
(Amnell) helt lugnt hänvisa på, att K. Maj:ts bref d. 8 dec. 1749
lade ansvaret på dekanus och preses, och att det fallet icke
förelåge, att teologiska fakulteten gjort anmärkning, hvartill denna för
öfrigt icke saknat tid, då fyra dagar förflutit från spikningen till
disputationens utdelande. Konsistoriet instämde med rektor, att
1 Fries: Linné 2, s. 279.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
