Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314
icke af trycket.1 I öfrigt kar käns kolossala praktik och
läkareverk-samliet förhindrat honom att i någon större omfattning uppträda
som författare, men de få skrifter han utgaf ansågos på sin tid som
klassiska. Hans bok Om barnsjukdomarna öfversattes till flera
utländska språk, och kirurgen David von Schulzenheim ansåg det
vara »utan motsägelse det yppersta som om barns krämpor i något
land skrifvet finnes»; flera af hans skrifter gingo ut på att
popularisera vetenskapen och tjäna den stora allmänheten, Roséns
inverkan på studiet synes icke minst däraf, att under hans 16-åriga
professorstid ventilerades icke mindre än 28 disputationer under
hans presidium, alla i praktisk medicin. Äfven bland utlandets
lärde åtnjöt Rosén det största anseende, hans brefväxling med
Haller, van Swieten, Tissot bär därom vittne.2 Hans bästa eftermäle
är dock det förtroende och den vänskap, som utmärkte hans
förhållande till hans store kollega Linné, och hvaråt den senare gaf det
vackraste uttryck genom att vid Roséns död utbrista: »Här har
en hel academi tillslutit sina ögon ». Redan i Roséns lifstid hade han
hyllat honom genom att, då han 1766 tillägnade sin skrift Clavis
medicinae åt fem »medici seculares», gifva Rosén epitetet
»Tkerapeu-ticus summus». Mellan de bägge store männen rådde det bästa
förhållande, ty bägge hade blott ett och samma mål den medicinska
vetenskapens höjande, de hade ock den tillfredsställelsen att skörda
frukterna af sitt arbete i de tata doktorspromotioner som de fingo
anställa. Den ofantliga praktik som Rosén hade att sköta måste
i någon mån återverka störande på hans lärareverksamhet, detta
i synnerhet när han kallades bort till hofvet och de store. Hans
kollega Linné klagade däröfver,3 och han kan själf icke hafva
undgått att känna det. Troligen har detta medverkat till hans beslut
att lämna sin plats i förtid och anförtro den i yngre och mera obundna
händer, och så inträffade det underliga, att K. Maj:t d. 11 mars 1756
medgaf, att han fick byta tjänst med sin 35-årige måg,
universitetsbibliotekarien Samuel Aurivillius.
1 För sina föreläsningar i fysiologi använde han A. von Hallers
Physiologia, och i praktisk medicin läste han 1752 öfver J.
Oosterdyk-Schacht: Institutiones medicæ. Eoséns kommentar till det senare
arbetet under åren 1752—55 finns i två foliovolymer i Ups. Bibi., D.
801: b—c.
s Haller börjar sitt bref till Eosén 8 okt. 1751 (Ups. Bibi., G. 230:
b) med orden: »Immensum tempus est, Boseni illustris, in quo a te neque
literas habui neque quidquam, ex quo te valere meque porro amare
in-telligerem, quorum utrumque avide cuperem confirmari».
3 1751 22 febr. skrifver Linné till Bäck (Linnés Bref 4, s. 169) att
medicine studiosi ej hört Eosén på bela termin »mer än två gånger».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
