Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
319
undervisning lätt och begärlig. Hans djupa insikter i all slags
litteratur, hans fina urskillningsgàfva, hog för vettenskapen och
kärlek till fädernebygden gjorde hans möda lätt och hans
undervisning begärlig». Afzelius säger ock, att Aurivillius eggades af det
exempel, som gafs af hans ämbetsbroder i Stockholm, den berömde
professor Roland Martin, hvilken samma år tillträdde sin
ana-tomiskt-kirurgiska professur därstädes, och att bägge syftade till
vetenskapens förkofran och ungdomens bästa samt att visa, det
man kunde lära hemma hvad man fordom måste inhämta hos
utlänningen. »Aurivillii vältalighet» tillägger Afzelius, »tillskyndade
honom ej mindre unga philosophers och prästämnens än
läkares uppmärksamhet»; hans slutomdöme blir, att »man kan ifrån
denna tiden räkna en ny epoque, då unga chirurgi i riket besökte
academien, för att förena chirurgie och medicin».1 Det var sålunda
en mindre vanlig personlighet och en betydande kraft, som nu
efter Rosén intog platsen vid Linnés sida.
Under de första åren rådde mellan de bägge kollegerna en viss
spänning, framkallad af förslaget att tillslå den lediga
prosektors-lönen åt med. adjunkten J. Sidrén. hvari Aurivillius såg ett
attentat mot de vetenskaper som ban representerade och tillika en
beslöjad önskan hos Linné att vara den bestämmande i fakulteten.
Jag har förut berört denna intressanta strid,2 men måste här
upptaga den igen, dock hufvudsakligen ur synpunkten af det ljus den
sprider öfver den medicinska undervisningen vid denna tid.
Jonas Sidrén, två år yngre än Aurivillius men medicine adjunkt redan
1750, hade sett sina utsikter stängda, då Aurivillius 1756 fick
professuren; det var så mycket bittrare som hans egen adjunktslön
alltjämt innehades af hans företrädare J. G. Wallerius, nu professor
i kemi. För att lätta Sidréns hårda villkor hade Rosén och Linné,
något före den förres afgång från professuren, föreslagit hos
kanslern d. 7 febr. 1756, att Sidrén skulle få uppbära lönen för den
efter Rothmans afsättning lediga prosektorsplatsen, tills lians egen
adjunktslön blefve ledig, samt tillika sköta platsen, och detta hade
kanslern bifallit d. 12 febr. s. å. För Aurivillius, som brann af ifver
att höja det anatomiskt-kirurgiska studiet, kunde det redan i
och för sig icke vara alldeles välkommet, att hans adjunkt,
prosek-torn, sålunda liksom togs ur hans hand, men ban rörde icke vid
saken till en början; striden uppflammade först 1758, då planen att
alldeles indraga prosektorsbefattningen framträdde.
1 Afzelius tillägger här i en parentes: »Likväl frugtar jag, att
kärlek till academien och omsorg för studerandes bästa mera föranlät
honom att angripa chirurgien än just någon håg för dess utöfning».
2 Se Afd. 1, s. 331 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
