Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342
kindi, 4) lidit af brist på kritik och icke förstått att gå till urkällorna;
»så hafva många felat med Johannes Magnus, många med
Rud-becken, ut Paulinus Gothus och alla de som skrifvit intill Messenii
tid». Man måste därför noga undersöka författarne, af hvad nation
de äro, när de skrifvit, om det skett på publik befallning, om de
varit favoriter hos dem de tecknat, om arbetet är originellt eller
sam-manflickadt af andras skrifter. Därpå uppdelar han historien i tre
skeden: 1) den »mörka» tiden, där man är hänvisad till traditionen,
2) Tempus fabulosum d. v. s. sagornas tid, 3) Tempus historicum,
som stödjer sig på inskriptioner, dokumenter och mynt. I
sammanhang härmed redogör han för de olika tillfällen, vid hvilka
offentliga handlingar förts bort från Sveriges rike. Sedermera
indelar han de svenska häfdatecknarne efter tidehvarf: 1) de som
lefvat före Johannes Magnus, 2) de som framträdt efter honom, 3)
rerum archi valium editores. Under de första redogör han för
Diarium Vadstenense, Rimkrönikan, Ericus Olai och Johannes Magnus
(samt i samband med dessa för Saxo grammaticus och Berosus),
under de andra för Olaus och Laurentius Petri, Messenius,
Laurentius Paulinus Gothus och Loccenius, hvarpå han öfvergår till de
isländska källorna, af hvilka ban uppräknar en hel mängd.
Sedan begynner han en skildring af det fornhistoriska Sverige, som
dock af bry tes på Ingjald Illrådas tid. Det var onekligen ett godt
grepp att göra ungdomen bekant med den svenska historiens
källor, och Celsius lätta uttryckssätt har nog gjort framställningen
intressant. Men osäkert är, hvilken den verkliga behållningen
varit, hans koncept vittnar ej om, att ban själf förvärfvat någon
förtrolig bekantskap med sina källor. En verkligt historisk kritik
saknas här som öfverallt i hans utgifna arbeten; hans lynne låg icke åt
det hållet, långvarigt pressande arbete var icke i hans smak, och hans
lifliga sinne skyndade från det ena ämnet till det andra. Det icke
minst märkliga är, att hans föreläsningar, att döma af konceptet,
måtte hållits på svenska; det var en nyhet som borde hafva starkt
lockat ungdomen till hans föreläsningar, i synnerhet som ban
otvifvelaktigt hade en stor lätthet att uttrycka sig och gärna späckade
sina skildringar med intressanta anekdoter.
Man har svårt att tro, att denna lifliga natur skulle kunnat
blifva en dålig föreläsare, och dock finnes ett intyg af en åhörare,
som icke är synnerligen smickrande för hans sätt att uppträda i
katedern. En Jöns Lind beskrifver 1751 i bref från Upsala1 på följande
sätt ett hans privata kollegium: »Verkeligen kan man få ondt i
magen af både materialia och formalia, 10 gånger repeterades de or-
1 Jöns Lind till B. Bergius 5 mars 1751 (Bergianska saml. T. 7).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
