Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3G8
för sin tid märklig reseskildring, i hvilken redogörelsen för den
isländska litteraturen intog främsta rummet. Ämnet och den lediga
stilen tillvunno arbetet stor uppmärksamhet, och det blef
öfversatt till flera främmande språk, till tyska 1779, engelska 1780 och
franska 1781. — De märkliga resor, som flere af Linnés lärjungar
företogo, måste jag förbigå, då författarne ej knötos vid
universitetet; deras arbeten äro för öfrigt förut behandlade af rätter hand.1
Endast en af lärjungarne måste dock omnämnas, efter ban intog
Linnés lärostol, den berömde Karl Peter Thunberg, en af denna
tids märldigaste resande. Hans beskrifning af sina upplefvelser
i fjärran orienten, som under titeln »Resa uti Europa, Africa, Asia
åren 1770—79» utkom i fyra band 1788—93, kan än i dag läsas med
djupaste intresse äfven af icke naturforskare. Thunberg har en
öppen blick ej blott för ländernas natur utan äfven för folkens
karaktär, vanor och samhällslif, ja till och med för deras språk. Sitt
etnografiska intresse och sin skarpa blick för företeelserna på detta
område lade ban särskildt i dagen i det tal »Om japanska nationen»,
som ban höll 1784 i vetenskapsakademien; den, som i våra dagar
bevittnat Japans renässans, blir slagen af träffsäkerheten i hans
uppfattning af folkkaraktären. — Så när hade jag vid
uppräkningen glömt den store orientalisten Jakob Jonas Björnståhls »Resa
til Frankrike, Italien . .. Turkiet och Grekland», som utgafs
efter hans död af hans trogne vän Gjörwell i sex band 1780—84. Så
kammarlärd Björnståhl på visst sätt än var, lägger han i dagen
in-resse för allt hvad han ser, och man finner i arbetet en outtömlig
grufva af lärdomshistoriska uppgifter.
Litteraturhistoria ingick icke i den lagstadgade läroplanen,
men undervisning i ämnet har, som vi erinra oss,2 icke varit
ovanlig redan i förra seklet, mest dock på det sättet, att bibliotekarien
eller vicebibliotekarien med ledning af bibliotekets skatter
föreläste öfver ämnet. Deras föredrag voro dock icke någon teckning
af vitterheten i egentlig mening, utan hvad man meddelade var en
öfversikt af den så kallade lärdomshistorien i olika tider, af lika
mycket bibliografisk som litterär natur, och säkerligen med
öfvervikt för den klassiska litteraturens epoker. Men dessutom har
redan då det icke varit ovanligt, att hvarje lärare å sina
föreläsningar gaf en kortare redogörelse för sin vetenskaps historia; i vårt
tidehvarf tyckes detta hafva blifvit till regel, så att läraren alltid in-
1 Se Fries: Linné 2, s. 25 ff.
2 Del 2: afd. 2, s. 263.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
