Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370
samt slutande redan å 24:de sidan, efter att hafva meddelat
biografier öfver Tegel och Stjernhjelm, hans disputation 1743 »Quinque
decades librorum seculo decimoqvinto impressorum, quos possidet
bibliotheca publica Upsaliensis», hans »Historia bibliothecæ
Up-saliensis», 1745 och »Tidningar om de lärdas arbeten» 1742, hvilka
afstannade i sin begynnelse som så många andra af hans arbeten.
Celsii efterträdare i vicebibliotekariatet B. Frondin synes trots de
litterära intressen han verkligen ägt icke hafva fortsatt med
föreläsningarna, ty om så varit fallet, skulle väl konsistoriet omnämt
detta, när det i sin nyss omnämda skrifvelse till
uppfostringskom-missionen af 1751 visade ifrån sig skyldigheten att sörja för
undervisning i ämnet. Två år senare tog dock Ehrenpreuss som
kansler upp frågan.1 Han hade i sin studenttid hört den store Benzelii
intressanta kollegium i litteraturhistoria och hade fäst sig vid, att
föreläsningskatalogerna nu icke omförmälde, att ämnet
offentligen föredrogs. När ban infordrade upplysning häröfver, förklarade
visserligen dåvarande bibliotekarien Samuel Aurivillius, att han
icke vore ovillig att, på samma gång hvarje professor som hittills
läste sin vetenskaps historia, föredraga den allmänna
litteraturhistorien offentligen eller enskildt, allt efter som det behagade
kanslern, dock med villkor att han i så fall finge plats i filosofiska
fakulteten och rätt att bekläda munera ambulatoria. Det sista var
icke i konsistoriets smak, som ansåg dessa rättigheter vara ett
privilegium för de ordinarie professorerna, och det svarade därföre
kanslern, att det fann offentliga föreläsningar i ämnet onödiga, men
att det ju kunde stå Aurivillius fritt att om hans tid det medgåfve
gifva privata kollegier. Härtill har väl denne icke haft någon
särskild lust, ty ingenting afhöres om att kanslerns önskan uppfyllts,
för öfrigt öfvergick Aurivillius 1756 till en medicine professur, och
hans efterträdare B. Frondin hade kanske lika liten benägenhet att
öka sin arbetsbörda utan någon ersättning därför.
Behofvet af undervisning i litteraturhistoria i modern mening
blef dock allt kännbarare, i samma mån intresset för vitterheten steg
under seklets fortgång. Dalin hade brutit vägen, Lovisa Ulrikas
stiftande af Vitterhetsakademien 1753 hade gifvit vitterheten
officiell sanktion och prins Gustafs öfvertagande af kansleriatet bidrog
säkerligen att äfven i Upsala ytterligare egga den nya riktning
som där småningom banade sig väg. Studiet af den utländska
samtida litteraturen blef allt starkare och befordrades af de lättare
former, i hvilka bokmarknaden nu rörde sig. Den personliga
beröring, i hvilken våra unga akademici trädde med utlandets litterära
1 Om frågans behandling i Ehrenpreuss’ tid se Afd. 1, s. 328 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
