Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378
att de abstrakta föreställningarna först senare funnit sina uttryck,
hvarvid man betjänat sig af ord som ursprungligen betecknat fysiska
begrepp.
Latinet spelar för hvarje decennium som förflyter i
tidehvarfvet en mindre roll än förr. I förra seklet var en grundlig insikt i
detta språk och förmågan att ledigt och korrekt uttrycka sig på
detsamma en nödvändig förutsättning för hvar och en som studerade
vid universitetet. Studiet hade ock stått högt i en Lagerlöfs,
Bellmans och Upmarks tid, ja så högt att man i Upsala ansåg sig i
detta afseende hafva ett försteg framför de kontinentala
universiteten.1 En förändring häri gör sig dock småningom gällande,
beroende dels på att lärostolarne ej beklädas af sådana latinister som
i förra tidehvarfvet, dels på att latinets förherrskande ställning allt
mera undergräfves hos oss, alldeles som i utlandet. Man lefde dock
ännu på de gamla anorna, som vi finna däraf, att konsistoriet 1737
vågat uttala, att »Studium eloquentiæ i Tyskland och flera orter
ej torde drifvas med den flit och uppmärksamhet som här i Sverige».2
Det var dock väl ej så belt med anspråket, efter samma konsistorium
fyra år tidigare beklagat sig öfver, att »studium eloquentiæ nu synes
mer och mer förfalla».3 Man höll dock anspråket uppe, ty 1738
underkände man doktor Reuterkjelms specimen för en juridisk
professur, på den grund att det icke uppfyllde konstitutionernas fordran
på puritas latini sermonis."1
Föreläsningarna hafva nu som tillförene lagt an på att
uppöfva lärjungarne i latinets användning, särskildt i och för den högre
vältaligheten, men de hafva nu lika litet som då tagit hänsyn till
konstitutionernas bud att härför använda Aristoteles och Qvintilianus
ej mindre än Cicero, utan inskränkt sig till den sistes tal, då det gällt
att meddela præcepta orationis. Omväxlingen i auktorer som
föredragits är mindre än i förra seklet.5 Om vi öfverblicka tiden 1719
—1737, d. v. s. till dess Ekerman öfvertog eloquentie professuren
för att behålla den i 42 år, finna vi, att eloquentie professorn mest
föredragit Ciceros lättare småskrifter med någon omväxling af
Vellejus Paterculus, Florus, Curtius, Sallustius och Cornelius
Ne-pos, men man saknar både Livius och Cæsar, och hade icke
skytteanus läst Tacitus, skulle ungdomen haft ringa tillfälle att göra
bekantskap med de stora romerska häfdatecknarne. Poeseos pro-
1 Se Del 2: afd. 2, s. 278.
2 Kona. prot. 9 sept. 1737.
3 Kons. prot. 11 maj 1733.
4 Se Afd. 1, s. 82.
» Se Bd. 2: afd. 2, s. 280.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
