Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
381
sättning. Visserligen fann dåvarande kanslern Gustaf Bonde
saken väl oskyldig och gaf sitt bifall till Hellants begäran,1 men
därunder låg icke å hans sida den ringaste tanke på att skada latinet,
som man bäst ser däraf, att ban strax förut vid sitt besök i Upsala
lagt konsistoriet på hjärtat att söka enligt konstitutionernas föreskrift
upprätthålla vid universitetet den puritas latini sermonis, för
hvilken »academien i alla tider haft hos utländingarne ett särdeles
beröm».2 Det första inhugget i latinets exklusiva rätt som
vetenskapens språk kom, då A. Berch 1741 som innehafvare af den nya
professuren i oeconomia publica fick rätt att föreläsa och disputera
på svenska, men däri har man nog sett ett föga farligt undantag,
då hans ämne icke betraktades af humanisterna som någon
vetenskap i egentlig mening. Mera hotande såg det ut, när
uppfostrings-kommissionen i sin reformifver föreslog år 1748, att äfven
disputa-tionerna i naturalhistoria, fysik, matematik samt svensk topografi,
historia och antikviteter skulle få skrifvas på svenska. Rådet med
den blifvande universitetskanslern Ehrenpreuss i spetsen satte dock ett
bestämdt motstånd mot förslaget, såsom ländande till att minska vårt
anseende i utlandet.3 Med hvilka ögon de gamla latinisterna i vårt
land betraktade kommissionens nyheter, synes af det klagorop,
som den lärde Linköpingsbiskopen och kyrkobistorikern A. O.
Rhy-zelius höjde.1 »Vårt fädernesland» utbrast han »som longt öfver
100 år . . . haft heder, anseende, styrka och bestånd af lärdom,
elo-quence etc. skall nu falla och stanna i barbarie och blifva ett
grä-seligt mörkt terra ignorantiæ»; latinet vore »lingua mundi, lingua
eruditorum, mäter scientiarum, ett hoff- och cantzliespråk, som
läses, läres, skrifves, æstimeras i Frankrike, Italien, Spanien,
Ängland och annorstädes ... Så är hvarken skada eller skam för en
officier, skrifvare, domare, handtverkare, handelsman at hafva
lärt något latin i sina unga år».
Onekligen låg det för oss som ett litet folk med hart när
obekant språk en verklig fara då för tiden i den stigande tendensen
utrikes att använda modersmålet som vetenskapens språk, ty det
innebar, att man måste lära sig alla stora utländska kulturspråk, om
man ville följa med vetenskapernas utveckling, och försöket att
tillämpa denna tendens hos oss skulle endast haft den verkan att
isolera oss från den öfriga världen, som naturligen aldrig skulle
1 Kons. till kanslern 21 april 1738 och dennes svar 27 april (Bih. 3,
n. 105—106).
2 Se Bih. 3, s. 232.
3 Se rådsprot. 6 dec. 1748 (Bih. 3, n. 154).
* Rhyzelii bref till G. Wallin 13 fobr. 1751 (orig. Linköp. Bibi.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
