Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
415
föredraget stundom plötsligen rent af öfvergår till att nyttja
latinet.1 Bläddrar man framåt, ser man svenskan framträda allt
ledigare och renare, ehuru visserligen mer än en professor äfven långt
fram i tidehvarfvet ej sällan uttrycker sig på en svenska, som den
latinska barlasten gör synnerligen tungrodd. Teologen, sedermera
biskopen Erik Hesselgren tager härutinnan nästan priset. Å
andra sidan finnas där män, i hvilkas hand modersmålet blifvit ett
smidigt verktyg; Lindblom, Fant, Tingstadius tala ett vackert språk.
Tyvärr börjar nu franskan att allt för ofta få göra samma tjänst
som förut latinet, i det man kryddar sin svenska med franska fraser
eller ock i onödan använder franska ord, där man med liten
eftertanke kunde finna ett motsvarande svenskt uttryck eller ock utan
svårighet bilda ett sådant.
Runorna voro icke i lika hög grad som i förra seklet föremål
för universitetsmännens studier, det fanns ju icke heller längre
någon professur i antikviteter, sedan den som De la Gardie låtit
inrätta för Verelius försvunnit med dennes död. Däraf förklaras, att
inga offentliga föreläsningar kunde förekomma i ämnet i vårt
tidehvarf, men man finner icke heller spår af, att det gjorts till föremål
för privat undervisning. Detta har dock icke hindrat, att några af
lärarne ägnat runväsendet en särskild uppmärksamhet. Gamle
Olof Celsius, som genom sin fader Magnus Celsius tidigt
intresserats för dennes lösning af hälsingerunorna, och som 1710 utgaf
faderns skrift om dessa,2 fortsatte sina studier på detta område och
invecklades därigenom i en våldsam litterär fejd med den
Rudbecki-anske translatorn Erik Julius Björner. Celsius hade 1724 i
vetenskapssocietetens Acta litteraria redogjort för inskrifterna å sju
runstenar i Medelpad, och hans brorson den unge Anders Celsius hade
följande år infört afritningar af dessa i samma Acta.3 Björner
angrep bägge i sin 1726 utgifna »Prodromus tractatuum de
geogra-phia scandinaviæ» på ett sätt, som lade hans okunnighet i dagen
ej mindre än hans oförsynthet. Härå svarade Olof Celsius samma
år med »Runæ Medelpadicæ ab importuna crisi brevitcr
vindica-tæ», i hvilken skrift ban lät Björners uppgifter undergå den mest
förkrossande kritik, som icke lämnade många trasor kvar af dennes
vetenskapliga auktoritet, skrifsättet var dock onödigt skarpt. Den
förbittrade Björner svarade s. å. med en »Epistola responsoria», i hvil-
1 Se t. ex. Solanders yttrande 9 maj 1749 (Bih. 4, s. 14).
J Se Del 2: afd. 2, s. 305.
s Se Acta Literaria Sveciæ 1, 1724, s. 577 och 2, 1725, s. 14.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
