Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-503
från alla världens delar, äfven Ludvig XV i Frankrike och
kejsarinnan Katarina i Ryssland hörde till gifvarne. Med stolthet kunde
Linné 1762 meddela konsistoriet,1 att »Kongl. Academiens
trägård och orangerier äro nu så rika på växter, att jag heligt
försäkrar, det ingen academiæ trädgård i Europa har en sådan
myckenhet af allahanda växter».
Utan ett kraftigt, understöd af konsistoriet hade en dylik
utveckling icke varit möjlig. För byggnader och
trädgårdsanläggningar hade det under åren 1742—47 utgifvit 15,737 dlr. smt. (öfver
47,200 i kpt.). Otillräckligheten af ett årsanslag å 270 dlr. smt. hade
konsistoriet själft erkänt, genom att först åtaga sig omkostnaden
för trädgårdsmästarens löneförhöjning med 150 dlr. smt. och att
därpå 1744 anslå 60 dlr. kpt. till en orangeridräng, hvilket belopp
sedan (1750) höjdes till 100; sistnämda år anslogos 600 dlr. kpt.
årligen till en orangerigesäll. 60 lass ved för orangeriet beviljades
redan 1744, och denna siffra höjdes 1750 till 100, emedan
kakelugnarne i orangeriet ökats från fem till nio, slutligen skulle 20
universitetets »frikarlar» årligen göra 24 dagsverken i trädgården utan
någon dess kostnad. Och när efter den skicklige Nietzels död 1756
Linné fick för en tid vara sin egen trädgårdsmästare, anslog
konsistoriet 600 dlr. kpt. för en skicklig gesäll, tills ny trädgårdsmästare
kunde anskaffas. Äfven i den för Linné så viktiga frågan om
anskaffande af nödig gödsel räckte det honom en hjälpsam hand. Han
hade räknat på, att gödseln efter hästarne vid stallet skulle gratis
stå till hans disposition, men stalldrängarne voro af annan tanke,
och innehafvaren af slottsträdgården var villig att betala för hvad
ban behöfde. Härom grälades och skriftväxlades i decennier, och
trots att Linné fick bref af kammarkollegiet på, att han ägde
disponera 120 lass af gödseln, hvilket sedan nedsattes till 100, måste
universitetet slutligen träda emellan och anslå 100 dlr. kpt. till
stalldrängarnes förnöjande.2 Den dryga utgift, som universitetet
underkastat sig vid trädgårdens omgestaltning, å 15,737 dlr. smt., följdes
hvarje år af nya, och 1776 hade dess samlade utgift för institutionen
stigit upp till 36,670 eller i det nya myntet 6,111 rdr., som vid
Linnés död vuxit ytterligare till 6,411.3
Så förtjust Linné än var öfver de märkliga rariteter som hans
1 Se Linnés Bref 1, n. 109.
2 Om denna löjliga för tidens byråkratiska väsen betecknande strid,
se Fries: Linné 2, s. 110—115.
3 1780 växte siffran till 0,720 (hvilket belopp afskrefs 1795); från och
med 1781 hade universitetet det förståndet att årligen afskrifva hvad den
utöfver staten utgaf för trädgårdens räkning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
